Om man granskar de källor som finns, så är det svårt att dra nån annan slutsats än att trollerikonsten, som konstform, är ganska ny. Även om Seneca den yngre och Plinius den äldre skrev positivt om artister som gjorde trolleritrick med bägare och små bollar för c:a 2000 år sen, så är det ändå uppenbart att det mer handlade om ett hantverk än en konstform. Det skedde ingen större utveckling inom fältet – när tricket med bägarna och bollarna beskrivs 1600 år senare, i Hocus Pocus Junior:The Anatomie of Legerdemain (1634), så är det nästan identiskt med det som Seneca och Plinius beskrev. Det är dock kring den tiden som de första små glimrande kornen av konstnärlighet börjar komma till ytan, små tecken på tendenser att vilja gå längre än hantverket, tecken på personlig smak och originalitet börjar dyka upp. Det är långt mellan dessa tecken, men det är här det händer. Den italienska munken Horacio Galasso publicerar 1593 ett litet häfte med titeln Giochi di carte bellissimi de regola e di memoria som innehåller hans egna kreationer; korttrick som ingen någonsin sett förut. Trolleriet blir ett personligt uttryck när han skapar och framför nummer där någon får tänka på ett helgon från en bok med hundratals teckningar av olika helgon, och han utan ledtrådar kan avslöja namnet på den tänkta personen. Dessa framsteg är dock fortfarande väldigt sällsynta, men det börjar bubbla under de följande 150 åren, och i mitten av 1800-talet exploderar det, och det är från c:a 1850 som det rimligt att säga att trolleriet börjar bli en konstform.
Nyaste Trollkonstbok från 1868
Varför nämner jag nu det här? Mja… det finns en falang inom trollerivärlden som fostrar vanföreställningar om trollerikonstens ursprung. Trolleriets första framväxt som konstform skedde ungefär samtidigt som det blev populärt med ordenssällskap, och dessa gjorde sig ofta viktiga genom att uppfinna falska “origin stories” där helt nyformade sällskap påstod sig ha existerat i tusentals år, och tydligen blev vissa trollkonstnärer medryckta i det där, för det är kring den tiden som det börjar dyka upp påståenden om att trollkarlar, i forntiden, varit rådgivare till kungar och kejsare… likt den fiktiva karaktären Merlin. Den falangen beklagar sig ofta över att trolleriet har förlorat sin svunna strålglans och att vi degenererat från att ha varit värderade medlemmar av de kungliga hoven till att ha blivit marknadsgycklare… trots att alla historiska källor klart indikerar motsatsen. Dagens trolleri är mer subtilt och nyanserat än vad det någonsin varit… samt; det är inte dåligt att vara marknadsgycklare, de är bra och skickliga folk!
Om den falangen har rätt, att trolleriet har degenererat, så borde de äldre källorna innehålla mer subtila nummer än dagens källor, inte sant? Av en ren händelse så har jag ett exemplar av en 155 år gammal magibok i min hand – Nyaste Trollkonstbok från 1868. Låt oss ta en titt i den!
Titelsidan i sig självt är ett litet litterärt mästerverk.
NYASTE TROLLKONSTBOK
som
snart sagdt inom en handvändning
kan
af en vanlig menniska
göra
en fulländad trollkarl.
En samling af de mest förvånande äldre och nyare, lätt verkställbara konststycken ur taskspeleriets, magiens, magnetismens, optikens, fysikens och fyrverkeriets områden,
efter
Bosco m. fl. utmärkta trollkonstnärer.
Så hur ser då trolleritricken ut i en bok som är närmre i tid till trolleriets påstådda storhetstid? Låt oss granska ett mirakel från sidan 8!
Att koka ägg i handen
För detta ändamål göres i ägget ett hål, något af hvitan uttages och i stället ditslås något bränvin och hålet vändes mot handen. Efter en stunds förlopp är ägget färdigt.
…jag är inte riktigt säker vilket kungligt hov som skulle bli imponerad av det här. Hm.. det kanske var ett dåligt val, kanske bäst att kolla nåt annat, låt oss bläddra fram till sidan 24:
Kräftors uppståndelse ifrån de döda
Man presenterar för åskådarne ett fat kokta kräftor, under försäkran, att bland dessa ännu finnas några, som äro lefande, ehuru de för allas ögon se döda ut, enär de till färgen äro röda.
För att verkställa detta öfverraskande konststycke, har man förut lagt några kräftor i sprit, hvarigenom de färgas röda, ehuru de förblifva lefvande. Nu lägger man de sålunda tillagade kräftorna i botten på fatet och de verkligen kokta ofvanpå. De förra börjar nu, till åskådarnes icke ringa förvåning, att krafla på sina döda kamrater.
Huga! “krafla på sina döda kamrater”… Mjo, en viss bisarr och spektakulär anstrykning, men även här har jag svårt att se tecken av en svunnen storhetstid. Det märks att synen på djur har förändrats sedan 1860, själv känner jag mig förskräckt över att folk faktiskt har uppmanats att använda sig av sådana metoder. Låt oss bläddra vidare.
“Kisse Misse” skrifver ett kärleksbref till sin fästmö
I 3 ort brunnsvatten upplöser man 6 ort alun. Med denna lösning skrifver man någonting, t.ex. följande bref på papper:
“Lilla söta kattunge! Hur oändligt länge sedan är det ej jag sist såg dig! Du har sedan icke fröjdat mig genom ett ömt jamande, icke heller genom ett sakta klösande af dina späda tassar – våra stränga husbönder hålla oss skilda från hvar andra. Min husbonde är likväl så nådig mot mig, att han tillåter mig att skrifva detta bref till dig, och jag hoppas, att du vill anse detta som ett tecken på min oryggliga kärlek.
Din tillgifne
Kisse Misse.”Af detta, med ofvannämda bläck skrifna bref kan på hvitt papper ingenting synas.
Konstmakaren presenterar nu en tam katt, och påstår, att denna katt, som tillhört någon afliden literatör, är lika skrifklådig och lärd som hans salige husbonde. – Herr “Kisse Misse skall genast lemna ett bevis på sin skicklighet i skrifva. Härpå doppar konstmakaren kattens ena tass i vatten, hvari vitriol är upplöst, och far med denna tass öfver det hvita papperet, hvarvid det med det osynliga bläcket skrifna brefvet blir läsbart.
Alun och vitriol? Man undrar hur hälsosamt det är för katten att slicka tassarna därefter. Det är en hel del hälsovådliga ämnen i de här beskrivningarna. I ett av numren ska en kula av tenn och kvicksilver avlossas från en pistol emot trollkarlen och beskrivningen lovar att kulan kommer finfördelas direkt den lämnar pistolmynningen… så att man blir omsvept av ett kvicksilvermoln, istället för att bli perforerad av kvicksilver.
Ett stekt kalfhufvud som bräker
I en liten dosa borrar man flere små hål och stoppar, sedan man förut lagt gröna blad deri, en löfgroda i den samma. När nu kalfhufvudet sättes på bordet, stoppar man dosan deri. Då det blir för varmt för grodan, börjar hon att skrika, och derigenom att hennes skrik qvävfes, skall det låta som om en kalf bräkte, hvilket lätt narrar de närvarande att skratta.
Men för helvete…
Att hänga en nyckel på en målad spik
I en tafla, på hvilken man målat en spik, döljer man bakom den senare en magnet, som, om en lätt nyckel “hänges” på spiken, lätteligen kan uppbära denna. Är magneten svag, så låter detta lättast hjelpa sig derigenom, att endast ett tunt papper skiljer den från nyckeln.
Puh, inget djurplågeri i alla fall. Ett mirakel i klass med en kylskåpsmagnet!
Ett äpple kastas i luften och försvinner
Man sätter sig framför ett bord, på hvilket en duk ligger, som hänger något öfver det samma på den sidan, hvarvid man sitter. Den öfver bordet hängande delen af duken uppfästes med knappnålar, så att den bildar den förut omnämda bordsfickan.
Sedan tages ett äpple i handen och kastas flere gånger i luften, hvarvid det med färdighet nedsläppes i bordsduksfickan, och sedan detta skett, kastas, för syns skull, en gång till, hvarefter man räcker handen till åskådarne för att visa, att äpplet är försvunnet.
På något behändigt vis tager man äpplet ur bordduken och stoppar det i fickan, antingen på sig själv eller någon af åskådarne, då man i det senare fallet kan säga, att den senare har äpplet.
“…med färdighet…”, “På något behändigt vis…”… Man kan inte anklaga boken för att vara överdrivet detaljerad.
Förutom ett litet antal undantag, så blir trolleritricken alltid värre, plattare och endimensionellare ju längre tillbaka i tiden man går, vilket tillsammans med den totala avsaknaden av historiska referenser, bör bevisa att trollkarlar aldrig varit högt stående rådgivare vid de kungliga hoven. Modernt trolleri är inte en regression, utan i allra högsta grad en aktiv och pågående utveckling.
Jag måste genast leta reda på en målad spik! Kvicksilver var tyvärr slut på apoteket.
Kul sammanställning av olika trick från den tiden! Och intressant att det var så underhållande trick som även lockade till skratt. Många har nog den felaktiga uppfattningen att på den tiden visades bara mystisk magi som skulle uppfattas som riktig magi eller något på gränsen till det övernaturliga. Bra artikel Tom!
Herre jistanes… Trodde att “promenera i taket med hjälp av sugproppar” var illa nog när jag läste om det i Sibyllans…
Tjaa… Varför göra ett nummer av en kioskvariant av en massproducerad bok som riktar sig till en okunnig allmänhet för att tjäna pengar. Var det 4;de upplagan…?
The Discoverie of Witchcraft av Scot är väl ett bättre exempel. Den riktar sig också till den okunniga allmänheten men av helt andra skäl än att tjäna pengar.
Sen kanske man ska komma ihåg att alla kreativa och konstnärliga skrifter före 14-1500-talet var handskrifter. Mycket dyra och tillgängliga för ett fåtal. Det vanligaste före dess var snarare muntlig tradition och betydligt mer hemlighetsfullt än något är i dag eller på 1800-talet för den delen.
Ett litet undantag ;-) är väl Count of St. Germain som producerade ädelstenar ur tomma luften, gjorde guld, förvandlade vatten till vin och många andra konstigheter eller egyptiern Dedi som verkade i Egypten.
Nej, nog fanns det konstnärliga märkvärdigheter före vår tid men även masstillverkade reklamblad som “Nyaste trollkonstbok”.
Mycket av det som fanns då kommer vi dock aldrig att få veta…
Mja, visserligen skrevs Discoverie of Witchcraft på Engelska och inte Latin för att nå en bredare publik, men den tänkta målgruppen var inte en “okunnig allmänhet” utan makthavare och rättsväsende då den “debunkade” den tidens populära och “vetenskapliga” föreställningar om häxkonst, magi och annan vidskepelse. Scot hävdade att tron på magi var både irrationell och okristen, och kapitlet med trollerikonster hade syftet att visa hur lätt charlataner vilseledde allmänheten. Inte så lätt för en domstol att ta en “häxjägares” demonstration av häxans osårbarhet på allvar, efter att Scott hade visat hur deras teaterknivar hade blad som gled in i skaftet.
Count of St. Germain känner jag tyvärr inte till alls, men en snabb googling ger indikationen att det mer handlade om mytomani än lyckade demonstrationer. Ser inga tecken på att han skulle ha tillhört vårt skrå.
Och Dedi/Djedi… visst vet du väl att Djedi aldrig existerat? Det är en fiktiv karaktär i en “Tusen och en Natt”-liknande ‘saga i en saga’, där Cheops/Khufus fyra söner tävlar om att berätta var sin berättelse för sin far – Tre berättelser om det förflutna, en samtida berättelse och slutligen blir det en berättelse om framtiden.
Det är några år sedan jag sist kollade det, men i t.ex. Jenny Berggrens avhandling “The Ipwt in Papyrus Westcar” från 2006 och i alla andra liknande källor är det tydligt att det råder 100% vetenskaplig konsensus om att det rör sig om berättarkonst och inte om historiska ögonvittnesskildringar.
Se t.ex. på berättelse nr. 2 i Westcar-papyrusen:
Prästen Ubaoner upptäcker att hans fru gjort honom till hanrej, så han formar en liten krokodil av vax som han kastar i vattnet när fruns älskare tar ett bad. Krokodilen växer genast till nästan 4 meters längd, blir levande, sväljer älskaren och lägger sig på botten av floden i 7 dagar. Därefter, på kommando, kommer den upp igen, spottar ut älskaren (levande) och blir till liten vaxfigur igen, medan Ubanoer förklarar för sin farao vad som hänt. Sen blir vaxfiguren en riktig krokodil igen, äter upp fruns älskare igen, för gott, och försvinner spårlöst. Och som en avrundande knorr, så eldar Ubanoer upp sin fru levande och kastar askan i Nilen. Dessa “mirakel” ligger före sagan om Dedi i den fiktiva sagotävlingen, så varför hävdar vi aldrig att Ubaoner är den första trollkonstnären? Varför talar vi så sällan om de klassiska tricken ”Liten vaxkrokodil till levande jättekrokodil”, “Levande begravd i krokodil”, eller ”Fru till aska”? Sannolikt för att med dessa exempel blir det pinsamt uppenbart att hela berättelsen är påhittad.
När det gäller faktiska trollerikonster, så är det svårt att hitta äldre källor än Plinius den äldre, som beskriver framföranden av bl.a. Bägarespelet och hur han beundrar artisterna som utför det (för att i nästa stund uttrycka sitt djupa förakt för alla religiösa och medicinska charlataner). Jämför man det Plinius beskriver, med det som publiceras 1600 år senare, se ser man häpnadsväckande lite utveckling. Det är först en bra bit in i den Industriella revolutionen som man börjar se tydliga tecken på evolution inom trolleriet.
Jag förhåller mig även lite tveksam till slutsatsen “alla kreativa och konstnärliga skrifter före 14-1500-talet var handskrifter. Mycket dyra och tillgängliga för ett fåtal. Det vanligaste före dess var snarare muntlig tradition”. Det finns både privat brevväxling, obskyra teatermanus och triviala byråkratiska formulär, alla handskrivna, som är uppåt tusen år äldre, som trots sin obskyritet ändå blivit funna och reproducerade i modern tid. Ändå återfinns aldrig några trolleritexter bland dem – inte nog med det, det saknas även referenser till att sådana manuskript ens skulle existera. Inte ens bland trollkonstnärers samlingar kan sådant hittas, så med tanke på hur absolut avsaknaden av texter och referenser är, så är det djupt förbryllande att det finns folk som ändå är övertygade om att sådana fiktiva källor skulle finnas. Andas det inte lite ‘plattjords-mentalitet’? :-)
Speciellt om man kikar på Thomas Frosts “Lives of the Conjurers” (1876) som trots alla sina grova historiska felaktigheter ändå ger en bra inblick i hans samtida trolleriscen. Trots att trolleriet under hans era hade fått enormt mycket större spridning än någonsin tidigare, så berättar Frost ändå att trollkonstnärer är så sällsynta och utspridda att de flesta av dem aldrig någonsin hade mött eller sett en annan trollkonstnär. Och detta är efter att trolleriet börjat bli populärt! Så, det är högst tvivelaktigt att det skulle ha funnits nån utbredd muntlig tradition innan dess, när de flesta utövarna aldrig ens mött nån kollega.
Visst, vi har ju “A devotione del signore” av Horatio Galasso från 1617, som är ett handskrivet och hand-illustrerat trollerimanuskript, vilket hade fört en undanskymd tillvaro i flera hundra år, fram tills en trolleriamatör upptäckte att det faktiskt var just ett trollerimanuskript och inte bara en religiös böne-manual. Det är väl det enda som återfunnits som till ytan motsvarar din beskrivning. Det är dock bara ett matematiskt trick med bilder på helgon, liknande det gamla 21-kortstricket, vilket inte riktig motsvarar föreställningen att gamla bortglömda handskrivna manuskript skulle innehålla häpnadsväckande konststycken.
“makthavare och rättsväsende” = okunnig allmänhet… ;-)
“Ändå återfinns aldrig några trolleritexter bland dem” – Tror att du missar hur stort hemlighetsmakeri som förekom i det sammanhanget. Inom Alkemin så traderades mycket av de viktigaste kunskaperna muntligt och de manuskript (handskrifter) som finns var skrivna i kod eller omskrivningar (if one fetches the king from the red sea one should be careful that he does not lose his crown, etc). Att utgå från att magin bara dök upp på 17 & 1800-talet tror jag är att göra det enkelt för sig.
Dessutom bör man väl fundera över vad som kan karakteriseras som magi/trolleri?
Var spådomar (coldreading, etc) magi?
Var framställning av guld (kemisk magi) trolleri?
Var falskspel i kort (korttrolleri) magi?
Var Lazarus effekten magi?
Var samtal med andar magi?
Etc, etc
Många intressanta frågor med bäring på Frazers jämförelse mellan magi och religion i “The Golden Bough”.
Vore kul att ha en mer utförlig diskussion med dig om de frågorna.
Men bara för att vi inte hittar något material kring förekomsten av olika magiska effekter betyder inte att de inte skulle existera. det var dock en annan tid och gränsen mellan magi och religion lite mer flytande.
Att sätta likhetstecken mellan makthavare och allmänhet är inkongruent på sätt som långt passerar ren semantik, Dag. Bland den engelsktalande populationen på 1600-talet var bara c:a 30% av alla män och 10% av alla kvinnor läskunniga. Säger man “okunnig allmänhet”, så är det ganska självklart att det är den ej läskunniga majoriteten som avses.
När du säger att vet hur mycket hemlighetsmakeri som fanns inom Alkemi, är inte det ett bevis på att hemlighetsmakeriet misslyckades? “Atalanta Fugiens” är t.ex. inte speciellt svårhittad. Om du säkert vet att “de manuskript (handskrifter) som finns var skrivna i kod eller omskrivningar”, så måste du väl ha sett dem? Antingen i original på nåt museum eller i återtryck? För det är väl inte bara rena gissningar? Så varför finns det inte ett dugg som är trollerirelaterat? Det enkla svaret är att det aldrig fanns nåt sånt.
Notera även att det jag säger är inte att trolleriet bara dök upp på 1600 & 1700-talet. Jag säger att det är först då som det började bli en konstform. Att det innan dess varit ett statiskt och oföränderligt hantverk – vilket borde vara uppenbart om man jämför Seneca och Plinius beskrivningar med vad som dokumenterades 1600 år senare. Det finns inga tecken alls på tydlig artistisk evolution förrän den Industriella revolutionen. Noll. Gissningar och önsketänkande hypoteser väger lätt emot den totala avsaknaden av historiskt källmaterial.
Vad som är trolleri? Vi är besläktade med de dramatiska konstformerna såsom pantomim, teater, jonglering och clowning. Det evolutionära trädet syns tydligt, från Seneca och framåt. Vår evolution är inte gemensam med de medicinska och religiösa charlatanerna som Seneca och Plinius föraktade, det trädet representeras idag av t.ex. homeopater, amerikanska megakyrkor, frikyrkornas “helbrägdagörare”, sändare av Nigeriabrev osv.
Det är ett misstag att förväxla dramatiska representationer av företeelser, med företeelserna själva. Cameron Britton är inte seriemördare trots att han spelade en sådan i TV. Uppståndelsen kring systrarna Fox ledde till att spiritism blev populärt på 1920-talet. Just för att det blev populärt, så började många trollisar skapa sina egna dramatiska tolkningar av det populistiska fenomenet, och det utvecklade sig till en hel underavdelning inom trolleriet; mentalism. Även om man kan säga att det finns en linje mellan Systrarna Fox och vissa aspekter av trolleriet, så består den linjen endast av dramatisk inspiration – Systrarna Fox var själva inte trollkonstnärer, och Spiritism är inte trolleri. Exakt på samma sätt som filmen E.T inte bör anses vara en naturdokumentär. Idag är spiritism inte speciellt populärt. Neurovetenskap är betydligt mer spännande, och därför kan man se hur det, istället för andar, används som dramatisk förklaringsmodell för artister som t.ex. Derren Brown och Henrik Fexeus.
Spådom är inte trolleri, utan det landar nånstans mellan religion och social aktivitet.
Cold-reading är bedrägeri. Att använda coldreading-tekniker i en föreställning där man låtsas ha “förmågor” är drama.
Alkemi var en protovetenskap som senare utvecklades till Kemi, på samma sätt som Astrologi utvecklades till Astronomi.
Falskspel i kort är en mer försynt version av inbrott och personrån. Att låtsas vara falskspelare i en föreställning är drama.
“Lazarus-effekten” vet jag inte vad det refererar till, då termen används inom elektronik, för en film om AIDS, en skräckfilm osv. Namnet Lazarus är dock en mytologisk figur.
Samtal med andar är religion, bedrägeri, eller båda.
Hm… att du nämner “The Golden Bough” får mig att tro att du tror att homonymerna “magi” (folktro) och “magi” (trolleri) representerar samma sak. Visst inser du väl att samma ord kan ha olika betydelser beroende på kontext? Visst förstår du att när barn flyger med “drakar”, så avses vindfångande papperskonstruktioner och inte mytologiska eldsprutande monster? Att doppa tån i “strömmen” är ok om det är en bäck, men inte ok om det är en avskalad elkabel. När folk talar om “magi” i kontexten folktro, så är det inte trolleri och trollkonstnärer de talar om. Ditt tidigare omnämnande om sagofiguren Djedi indikerar också att du har svårt att särskilja mellan fiktion och fakta. Shakespeares “Hamlet” är inte ett historiskt bevis på existensen av en Dansk prins vid namn Hamlet, på samma sätt som uppsvinget av mentalism på 20-talet inte är ett bevis på att spiritisterna var trollkonstnärer. Drama och folktro är två olika saker. Drama och verklighet är två olika saker. “The Golden Bough” handlar inte om trolleri.