Magi från 1868

Om man granskar de källor som finns, så är det svårt att dra nån annan slutsats än att trollerikonsten, som konstform, är ganska ny. Även om Seneca den yngre och Plinius den äldre skrev positivt om artister som gjorde trolleritrick med bägare och små bollar för c:a 2000 år sen, så är det ändå uppenbart att det mer handlade om ett hantverk än en konstform. Det skedde ingen större utveckling inom fältet – när tricket med bägarna och bollarna beskrivs 1600 år senare, i Hocus Pocus Junior:The Anatomie of Legerdemain (1634), så är det nästan identiskt med det som Seneca och Plinius beskrev. Det är dock kring den tiden som de första små glimrande kornen av konstnärlighet börjar komma till ytan, små tecken på tendenser att vilja gå längre än hantverket, tecken på personlig smak och originalitet börjar dyka upp. Det är långt mellan dessa tecken, men det är här det händer. Den italienska munken Horacio Galasso publicerar 1593 ett litet häfte med titeln Giochi di carte bellissimi de regola e di memoria som innehåller hans egna kreationer; korttrick som ingen någonsin sett förut. Trolleriet blir ett personligt uttryck när han skapar och framför nummer där någon får tänka på ett helgon från en bok med hundratals teckningar av olika helgon, och han utan ledtrådar kan avslöja namnet på den tänkta personen. Dessa framsteg är dock fortfarande väldigt sällsynta, men det börjar bubbla under de följande 150 åren, och i mitten av 1800-talet exploderar det, och det är från c:a 1850 som det rimligt att säga att trolleriet börjar bli en konstform.

Varför nämner jag nu det här? Mja… det finns en falang inom trollerivärlden som fostrar vanföreställningar om trollerikonstens ursprung. Trolleriets första framväxt som konstform skedde ungefär samtidigt som det blev populärt med ordenssällskap, och dessa gjorde sig ofta viktiga genom att uppfinna falska “origin stories” där helt nyformade sällskap påstod sig ha existerat i tusentals år, och tydligen blev vissa trollkonstnärer medryckta i det där, för det är kring den tiden som det börjar dyka upp påståenden om att trollkarlar, i forntiden, varit rådgivare till kungar och kejsare… likt den fiktiva karaktären Merlin. Den falangen beklagar sig ofta över att trolleriet har förlorat sin svunna strålglans och att vi degenererat från att ha varit värderade medlemmar av de kungliga hoven till att ha blivit marknadsgycklare… trots att alla historiska källor klart indikerar motsatsen. Dagens trolleri är mer subtilt och nyanserat än vad det någonsin varit… samt; det är inte dåligt att vara marknadsgycklare, de är bra och skickliga folk!

Om den falangen har rätt, att trolleriet har degenererat, så borde de äldre källorna innehålla mer subtila nummer än dagens källor, inte sant? Av en ren händelse så har jag ett exemplar av en 155 år gammal magibok i min hand – Nyaste Trollkonstbok från 1868. Låt oss ta en titt i den!

Titelsidan i sig självt är ett litet litterärt mästerverk.

---

NYASTE TROLLKONSTBOK

som

snart sagdt inom en handvändning

kan

af en vanlig menniska

göra

en fulländad trollkarl.

En samling af de mest förvånande äldre och nyare, lätt verkställbara konststycken ur taskspeleriets, magiens, magnetismens, optikens, fysikens och fyrverkeriets områden,

efter

Bosco m. fl. utmärkta trollkonstnärer.

---

Så hur ser då trolleritricken ut i en bok som är närmre i tid till trolleriets påstådda storhetstid? Låt oss granska ett mirakel från sidan 8!

Att koka ägg i handen

För detta ändamål göres i ägget ett hål, något af hvitan uttages och i stället ditslås något bränvin och hålet vändes mot handen. Efter en stunds förlopp är ägget färdigt.

…jag är inte riktigt säker vilket kungligt hov som skulle bli imponerad av det här. Hm.. det kanske var ett dåligt val, kanske bäst att kolla nåt annat, låt oss bläddra fram till sidan 24:

Kräftors uppståndelse ifrån de döda

Man presenterar för åskådarne ett fat kokta kräftor, under försäkran, att bland dessa ännu finnas några, som äro lefande, ehuru de för allas ögon se döda ut, enär de till färgen äro röda.
För att verkställa detta öfverraskande konststycke, har man förut lagt några kräftor i sprit, hvarigenom de färgas röda, ehuru de förblifva lefvande. Nu lägger man de sålunda tillagade kräftorna i botten på fatet och de verkligen kokta ofvanpå. De förra börjar nu, till åskådarnes icke ringa förvåning, att krafla på sina döda kamrater.

Huga! “krafla på sina döda kamrater”… Mjo, en viss bisarr och spektakulär anstrykning, men även här har jag svårt att se tecken av en svunnen storhetstid. Det märks att synen på djur har förändrats sedan 1860, själv känner jag mig förskräckt över att folk faktiskt har uppmanats att använda sig av sådana metoder. Låt oss bläddra vidare.

“Kisse Misse” skrifver ett kärleksbref till sin fästmö

I 3 ort brunnsvatten upplöser man 6 ort alun. Med denna lösning skrifver man någonting, t.ex. följande bref på papper:

“Lilla söta kattunge! Hur oändligt länge sedan är det ej jag sist såg dig! Du har sedan icke fröjdat mig genom ett ömt jamande, icke heller genom ett sakta klösande af dina späda tassar – våra stränga husbönder hålla oss skilda från hvar andra. Min husbonde är likväl så nådig mot mig, att han tillåter mig att skrifva detta bref till dig, och jag hoppas, att du vill anse detta som ett tecken på min oryggliga kärlek.
Din tillgifne
Kisse Misse.”

Af detta, med ofvannämda bläck skrifna bref kan på hvitt papper ingenting synas.

Konstmakaren presenterar nu en tam katt, och påstår, att denna katt, som tillhört någon afliden literatör, är lika skrifklådig och lärd som hans salige husbonde. – Herr “Kisse Misse skall genast lemna ett bevis på sin skicklighet i skrifva. Härpå doppar konstmakaren kattens ena tass i vatten, hvari vitriol är upplöst, och far med denna tass öfver det hvita papperet, hvarvid det med det osynliga bläcket skrifna brefvet blir läsbart.

Alun och vitriol? Man undrar hur hälsosamt det är för katten att slicka tassarna därefter. Det är en hel del hälsovådliga ämnen i de här beskrivningarna. I ett av numren ska en kula av tenn och kvicksilver avlossas från en pistol emot trollkarlen och beskrivningen lovar att kulan kommer finfördelas direkt den lämnar pistolmynningen… så att man blir omsvept av ett kvicksilvermoln, istället för att bli perforerad av kvicksilver.

Ett stekt kalfhufvud som bräker

I en liten dosa borrar man flere små hål och stoppar, sedan man förut lagt gröna blad deri, en löfgroda i den samma. När nu kalfhufvudet sättes på bordet, stoppar man dosan deri. Då det blir för varmt för grodan, börjar hon att skrika, och derigenom att hennes skrik qvävfes, skall det låta som om en kalf bräkte, hvilket lätt narrar de närvarande att skratta.

Men för helvete…

Att hänga en nyckel på en målad spik

I en tafla, på hvilken man målat en spik, döljer man bakom den senare en magnet, som, om en lätt nyckel “hänges” på spiken, lätteligen kan uppbära denna. Är magneten svag, så låter detta lättast hjelpa sig derigenom, att endast ett tunt papper skiljer den från nyckeln.

Puh, inget djurplågeri i alla fall. Ett mirakel i klass med en kylskåpsmagnet!

Ett äpple kastas i luften och försvinner

Man sätter sig framför ett bord, på hvilket en duk ligger, som hänger något öfver det samma på den sidan, hvarvid man sitter. Den öfver bordet hängande delen af duken uppfästes med knappnålar, så att den bildar den förut omnämda bordsfickan.

Sedan tages ett äpple i handen och kastas flere gånger i luften, hvarvid det med färdighet nedsläppes i bordsduksfickan, och sedan detta skett, kastas, för syns skull, en gång till, hvarefter man räcker handen till åskådarne för att visa, att äpplet är försvunnet.

På något behändigt vis tager man äpplet ur bordduken och stoppar det i fickan, antingen på sig själv eller någon af åskådarne, då man i det senare fallet kan säga, att den senare har äpplet.

“…med färdighet…”, “På något behändigt vis…”… Man kan inte anklaga boken för att vara överdrivet detaljerad.

Förutom ett litet antal undantag, så blir trolleritricken alltid värre, plattare och endimensionellare ju längre tillbaka i tiden man går, vilket tillsammans med den totala avsaknaden av historiska referenser, bör bevisa att trollkarlar aldrig varit högt stående rådgivare vid de kungliga hoven. Modernt trolleri är inte en regression, utan i allra högsta grad en aktiv och pågående utveckling.