Så hur utvecklades denna innovativa dervisch? Historien börjar 1967, när Tom föddes; det första av sju barn i en bondfamilj, på ett litet jordbruk strax utanför Hamburgsund på Sveriges västkust. Den närmaste staden var Uddevalla, nästan fem mil inåt landet. Så när det gällde hobbyer och rekreation hade den unge pojken inget val än att fixa sånt själv.

Han beskriver sina föräldrars bibliotek som “inte stort, men väldigt varierat, från böcker om hur man bygger elmotorer till Henry Millers litteratur, från Bibeln till jordbruksmanualer”. När han var tretton hade Tom läst allt minst en gång. Att läsa tjänade inte bara till att ge näring till hans omättliga nyfikenhet; det tillät honom också att stänga ute pågående familjeproblem. När han var sju år skilde sig hans föräldrar.

Året därpå råkade han hitta en bok från 1958, Nu ska vi leka (Lars Kyhle, Forum förlag). Förutom sällskapslekar och spel hade boken två kapitel om trolleri. Tom minns att illustrationerna för de kapitlen verkade äldre i stilen än de i resten av boken. Han gissar nu att författare helt enkelt hade knyckt materialet från Hoffmann eller någon liknande gammal källa.

Bland salongstricken fanns knepet att låna ett litet föremål, täcka det med en näsduk, låta flera åskådare känna under näsduken att föremålet fortfarande fanns där och sedan låta det försvinna. Du kommer förmodligen ihåg detta från de gamla nybörjarböckerna: Metoden var att den sista åskådaren som kände att föremålet var kvar faktiskt var en hemlig medhjälpare, som smusslade undan föremålet för att göra det möjligt för trollkonstnären att senare få det att försvinna. Tom konstaterar: “Jag kunde inte riktigt lista ut hur jag skulle kunna utföra en sådan effekt, på en bondgård mitt ute i ingenstans, med en publik på två (bortsett kossorna): min far och min tvååriga syster. Jag insåg snabbt för att metoden med hemliga medhjälpare inte var något för mig.”

Han övervägde att trolla i skolan, men kände sig alldeles för blyg för att göra det. Dessutom fanns det andra områden att undersöka som inte var baserade på sociala färdigheter. Hans far gjorde träskulpturer, drejade keramik, experimenterade med filmanimation och mycket mer. Mannen må ha varit skräckinjagande, krävande och kall, men han placerade Tom i en värld av ständig utforskning.

Men så våren 1981 körde hans far honom till Hällevadsholms Folkets Hus för att se en två timmar lång show med Uppsala-artisten Topper Martyn. De flesta Genii-läsare minns säkert Topper, en populär favorit vid internationella magikongresser i decennier, som även hade stora framgångar i den verkliga världen, där han uppträdde på cirkusar, nattklubbar, teatrar och till och med på is, och kombinerade magi, jonglering och manisk komedi.

Tom säger att showen “öppnade mina ögon. Det var första gången någonsin då jag kände att “allt är möjligt”, första gången jag kände att livet kanske inte behövde vara så dystert som jag hade kommit att tro.” Efter föreställningen gick Tom runt till sceningången för att träffa artisten. Topper frågade: “Åh trollar du också?” Tom undrade “hur kan han se det?” och svarade nervöst att, jo, han gjorde det. Topper log och sa, “Fortsätt med det!” Många år senare blev Tom och Topper goda vänner. Så småningom berättade Tom för Topper att han var inledande orsaken till sin besatthet för magi. Topper skrattade och sa, “Åh, nej – har jag förstört ännu en ung mans liv!?” För Tom var det förstås precis tvärtom.

Upplyft av Toppers exempel och uppmuntran tog Tom mod till sig att börja trolla för en verklig publik. Han skapade en tjugo minuter lång akt med ordinära prylar som rep och näsdukar. Trolleriet i sig var inte så märkvärdigt, men den innehöll personliga detaljer som gjorde det väl mottaget. För sin första betalda show fick han femtio kronor.

Han uppträdde på födelsedagsfester, familjeevenemang och festivaler. Det var fortfarande en kamp att tränga undan sin osäkerhet och blyghet. Om något gick fel under en show så kräktes han efteråt.

Vid femton års ålder fick han veta att det fanns magiklubbar och att det fanns en sådan förening i Göteborg, som inte låg längre bort än att han kunde ta sig dit med tåg. Han deltog i sitt första möte, som “var som en dröm.” Ordentliga overklighetskänslor. Programmet för kvällen var en föreläsning av Tim Star, samt att han fick se ett antal framstående magiker uppträda – av vilka några senare skulle bli goda vänner och förebilder, som Max Milton, Dusenberg och Lennart Green. Han ansökte om att få vara med. Vid nästa möte fick han göra ett inträdesprov. Hans personliga rutiner gjorde ett gott intryck och han accepterades för medlemskap.

Vid sexton års ålder lämnade Tom gården och flyttade till Uddevalla, för att studera till gymnasieingenjör. Efter tre och ett halvt år gick han över till grafisk design som han studerade i ytterligare två år. Efter att ha avslutat sina utbildningar försökte han hitta designarbete. Den svenska ekonomin var dock i en svacka, så han hankade sig i månader utan framgång. Han fick deltidsarbete som lärarvikarie och som vårdare på en psykiatrisk avdelning; inte direkt hans främsta karriärmål. De inkomster han lyckades generera kom främst från sina magishower. Efter ett år av detta gick det upp för honom att han hade blivit en professionell trollkarl!

Det var under tiden i Uddevalla som Toms kreativitet började blomma ut på allvar. Han började uppfinna och skapa nya maginummer, av en enkel och pragmatisk anledning: Han var nyfiken på hur den kreativa processen fungerade och bestämde sig för att lära sig genom att göra. Det blev snart uppenbart att han hade en fallenhet till den sortens tänkande.

Han fortsatte engagera sig i Göteborgs Magiska Klubb. Föreningen hade en medlemstidning, Tricks. När dess redaktör behövde paus för att göra en operation så ombads Tom att ta över tillfälligt. Redaktören kom dock aldrig ut från sjukhuset, så Toms tillfälliga redaktörsroll fortsatte under de kommande åtta åren.

Han gick med i ett amatörteatersällskap, Studio32, och spelade i en produktion av Happy End av Berthold Brecht. Detta var första gången han jobbade i grupp, i en ensemble, och han tyckte att processen var stimulerande. Som ett resultat började han skriva egna teatermanus. Till en början var dessa korta sketcher, men 1990 regisserade han en självskriven tvåakters pjäs, i huvudsak en Sherlock Holmes-parodi, med åtta personer i rollerna. Showen fick god uppmärksamhet i lokalpressen.

Vid det här laget, nu i början av tjugoårsåldern, flyttade han till Göteborg. Han medverkade i alla typer av shower han kunde hitta och började bygga upp ett rykte. Hans ansträngningar började ge resultat: 1992 vann han första pris i Svenska Mästerskapen i trolleri. Han släppte också sitt debutmanuskript, Ambivalent Travellers, och han började också skicka bidrag till Genii.

När Daryl (världsmästare i kortmagi, FISM1982) kom för att föreläsa i Göteborg 1992 tillbringade Tom två hela dagar i hans sällskap.
Han minns: “Jag var extremt nyfiken på hans fantastiska ‘Cardboard Chameleons’, så jag blev väldigt glad när han gick med på att prata om tankeprocessen och resonerandet som låg bakom skapandet av verket.
Jag tror att detta var allra första gången jag fick möjligheten att diskutera den kreativa processen med en känd kreatör. Det var väldigt lärorikt.”

Efter att Tom visat honom några av sina egna idéer, uppmanade Daryl honom att börja publicera mer. “Jag blev ganska överraskad”, säger Tom, “fram till dess hade jag inte trott att mina idéer hade några andra meriter än att vara lite småkluriga. Men det var tydligt att han inte uppmuntrade mig bara för att vara artig!”
Detta, tillsammans med gensvaret på hans artiklar i Genii, ledde till att han släppte sin första engelskspråkiga bok, The Warpsmith’s Toolbox, vilket bidrog till en internationellt ökade medvetenhet om hans arbete.

1995 startade han Dr. Faustus Journal, en facktidskrift som hade tio nummer under de kommande fem åren. Det var ett estetiskt och intellektuellt framgångsrikt projekt, men tyvärr inte ekonomiskt.

På ett av El Ducos kongresser i Lund träffade Tom en smart kortmagiker från Malmö vid namn Peter Rosengren. 1996 bestämde sig Tom för att flytta till Malmö för att jobba på Wallmans Salonger, en showkrog, och flyttade sonika in i Peters extra sovrum. (Vilket var en överraskning för Peters fru…) Han stannade i tre veckor tills han hittade en egen lya.

De skapade en 75-minuters show, med titeln Close-up, som spelades två gånger i veckan på en liten teater med 45 platser, under en tremånadersperiod. Under det följande decenniet skulle andra samarbeten följa med ett antal andra artister. Till exempel, 2003, Och Ett Piano och Bakom Dimridån. 2005, Mjuka Män & Hårda Hattar. Dessa var längre, mer ambitiösa verk, spelade i salonger med upp till 250 platser.

Det här var en hektisk och produktiv period. 1999 blev han inbjuden till Japan för att uppträda och föreläsa för en av Ton Onosakas festivaler. Att det gick bra bevisas av att han sedan dess har inviterats tillbaka till Japan ett flertal gånger. År 2000 deltog han och uppträdde på sitt första FISM, i Lissabon. Samma år flyttade han till Stockholm.

År 2001 fick Tom och Peter anställning på Silja Line mellan Sverige och Finland, med showen Lost at Sea. Under det året kom han även till USA för första gången, för en veckas engagemang i Close-Up Gallery på Magic Castle i Hollywood. Detta blev en stor framgång; Bokaren Ron Wilson bokade honom genast att återkomma mindre än ett år senare, denna gång för att göra två veckor.

Och så har det fortsatt. Tom har upprätthållit en betydande produktion av material, mycket av det i form av bästsäljande e-böcker.

Redan 1993 började den ansedda författaren/förläggaren Stephen Minch, imponerad av Warpsmith-häftet, diskutera med Tom om möjligheten att göra en större bok via förlaget Hermetic Press. Och nu, bara sjutton år senare, är det projektet avslutat.

Tom Stone fortsätter att utmana sin kreativa passion, och han förblir en av de fräschaste och smartaste tänkarna inom trollerikonstens fält. I takt med att hans arbete växer, så når hans idéer fler och fler människor. Utan tvekan finns det redan magiker som har starka influenser av Toms tankar i sina egna verk. Den siffran kommer att, välförtjänt, fortsätta växa under lång tid framöver.

Skrivet av Max Maven. Utdrag från Genii Magazine, Juli 2010