Råd till en Amatör

I morse fick jag ett email med ämnet “Advice for an Amateur”. Eftersom det var ett artigt och smickrande brev, så ägnade jag en god stund åt att skriva ett användbart svar. Efter att ha sänt svaret så slog det mig att det mesta jag skrivit var saker jag skrivit innan, när jag besvarat liknande brev från andra amatörmagiker. Om fler än en person frågar något, så kan man anta att sannolikheten är stor att fler än en person kommer finna svaret intressant… så varför inte göra en bloggpost om det?

Detta är brevet jag fick, lätt redigerat:

Hej,

Jag är en amatörtrollkarl och en beundrare av dig. Jag har ganska nyligen börjat få ett seriöst förhållande till min konst, och försöker läsa så många böcker som möjligt (inklusive alla dina fackartiklar i tidningen Genii), samt, mer relevant, så försöker jag nu skapa mina egna verk. Jag har dock fastnat i några hinder, så jag vill be om råd, om det är okej. Jag har två huvudsakliga frågor.

Hur väljer du vilken metod du vill använda för en effekt, och hur skapar man ens nya originella metoder till att börja med? Jag upplever att jag är bättre på att komma upp med premissen för en effekt, eller hur jag vill att effekten ska presenteras, mer än att komma på hur effekten faktiskt ska åstadkommas rent praktiskt.

Hur vet du om en effekt kommer att fungera och faktiskt vilseleda folk? Jag antar att det är en fråga om erfarenhet, vilket gör det svårt när man som jag, inte har så stor erfarenhet.

Jag hoppas att min förfrågan om råd inte framstår oartig eller att jag tar mig friheter. Det är svårt att finna mentorer, så därför emailar jag istället de vars verk jag finner inspirerande. Tack så mycket för att du tar dig tid, och för dina bidrag till magivärlden.

Vänligen,
NN

Svaret

Hej NN,

Den första frågan: Jag försöker alltid välja eller skapa en metod som är vacker eller lustfylld. Om bara tanken på det får mig att le eller skratta, så vet jag att jag är på rätt spår

Den andra frågan: Bekymra dig inte så mycket över vad som är “originellt”. Originalitet ska aldrig vara ett mål i sig självt. Originalitet är mer en bieffekt som händer när man gjort arbetet ordentligt. Många av mina egna verk benämns som “originella”, men det har aldrig varit vad jag siktat efter, utan det har skett som bieffekt. Om man strävar efter “originalitet”, så förleds man ofta att börja söka lösningar utanför problemet man har vid handen, när det nästan alltid är mer fruktbart att hugga in i det man har framför sig. Det är så lätt att fångas upp i ens egna svagheter så att vi glömmer bort våra styrkor… så att vi missar att vi alla är unika varelser med unika erfarenheter. Om vi helt enkelt bara gör det som, för oss, känns uppenbart och självklart, så kommer andra att tolka det som unikt och originellt. Andra kommer undra “hur i hela världen kom du på det där!?”, och du kommer ha svårt att ge ett svar, eftersom allt du gjorde var det du själv fann självklart.

Vi har alla våra “patentlösningar”. Grundlösningar som vi kan tillämpa i sömnen. Att bara läsa om andras idéer utökar sällan den verktygslådan. Du kan läsa 100 fantastiska böcker, men när du väl försöker skapa något, så är det som att böckerna aldrig lästs, och du faller tillbaka till att använda samma verktyg du hade från början. För att nya idéer ska assimileras, så måste idéerna testas när de lästs. Det behöver inte göras fullt ut – det funkar bra att göra det i pantomim, med icke-functionell dummy-rekvisita gjort av papp och tejp. För när en idé testats fysiskt, så går det från att vara teoretiskt till praktiskt, och blir därmed ett nytt verktyg i din verktygslåda. Filma dig själv när du testar det. Oroa dig inte om det ser ut som skit – ingen annan kommer se det, och du kan radera det omgående. Men att se dig själv testa nya grundläggande idéer på video gör det lättare att förstå hur det kommer se ut för en publik, och det ger dig även idéer på hur du kan variera det för att bli mer personligt.

Jag vet själv aldrig om en ny effekt kommer att vilseleda nån. Det är dock inget jag bekymrar mig över. Vilseledning är mitt hantverk… och om jag gjort arbetet rätt, och har en tydlig plott, så är det fullt tillräckligt för mig. Om det inte spelar som det ska, om reaktionerna är svaga eller uteblir, så är det ett tecken på att jag förbisett något, och då är det bara att ta verket ur showen, arbeta om det, och sen försöka igen.

Titta på folk när du är ute i verkligheten. Försök förutse deras handlingar. När folk handlar och stoppar sina varor i påsarna; vilken sak tar de först? Vilken sak tar de sist?
Försök få ett grepp om hur berättelser fungerar. Läs gärna en bok eller två om manusskrivande – de är alla ganska bra, så du kan slumpmässigt ta vilken manusskrivarbok som helst.

Försök filma dig själv så mycket och ofta som möjligt när du experimenterar och leker omkring. Det känns ganska udda att se sig själv utifrån i början, men den tröskeln är snart passerad om du bara fortsätter. Var snäll mot dig själv. Det är tillräckligt att bara observera flopparna, det finns inga skäl att straffa sig själv med dem. Lär dig uppskatta och gilla misstagen, så blir allt mycket lättare.

Framförallt, minns att allt det här bör vara lustfyllt. Om det inte känns lustfyllt, ändra det du gör, eller gör det lustfyllt; ladda upp med snacks och dryck, spela musik du gillar, dansa, skratta.

Lycka till,
Tom