FISM Europe 2024

Sedan jag slutade vara kolumnist för den internationella facktidskriften Genii 2017, så har jag inte varit speciellt synlig på den internationella arenan. Det har varit nån enstaka vecka på Magic Castle i Hollywood ibland, nån föreläsning då och då, men mest har jag varit hemma i Sverige och sysselsatt mig med tre saker: Jobba fram experimentella föreställningar med min grupp Mystique, skapa vidareutbildningar för trollkonstnärer, och att skriva på min nästa större bok. Åh, visst, glömde nästan; att ha tagit över redaktörskapet för Sveriges Magi-arkiv, efter Christer Nilssons död, har också tagit en hel del tid i anspråk. Väldigt viktigt arbete, allt av det, men inte speciellt inkomstbringande. Inte har det blivit lättare av att jobbmarknaden här på hemmaplan har minskat katastrofalt det senaste året. Flera kollegor har lämnat yrket och tagit andra typer av anställningar. Kort sagt, flera tecken har indikerat att det skulle vara klokt att bli mer synlig internationellt igen, och kanske vara lite mer aktiv på att dra nytta av mitt renommé i branschen.

Ungefär samtidigt som dessa tankar dök upp, i December 2023, så släppte FISM Europe 2024 sitt första preliminära program, som annonserade föreläsningar av ett par verkligt intressanta trollkonstnärer. Om man arrangerar vidareutbildningar för professionella artister, så är det viktigt att man även vidareutbildar sig själv; så att man har mer än sina egna teorier och hypoteser i huvudet. Annars blir risken stor att det urartar till konstiga personkulter och liknande.

Så att besöka FISM Europe verkade vara en vettig idé; exponering och vidareutbildning i samma vända. Dock gick det inte att missa att FISM denna gång arrangerades av Walter Rolfo och hans produktionsbolag ”Masters of Magic”. Walter själv är en framgångsrik TV-producent i Italien. Han är en väldigt trevlig person, ambitiös och lite av en visionär. Jag har medverkat i tre av hans tidigare produktioner, så för mig var det självklart att FISM Europe skulle bli en verkligt bra konferens. Det var lika också självklart att det skulle bli svindyrt; inget Walter gör är någonsin lågbudget. Så jag räknade på fingrarna och vände på slantarna… vägde faktiska aktuella inkomster med hypotetiska framtida inkomster, balanserade med de konkreta kostnaderna, och ekvationens utfall väckte inga muntra krumsprång. Oavsett hur stor den hypotetiska framtida nyttan var, så var den hypotetisk, och kunde inte på något sätt försvara den ansenliga investeringen. Kort sagt, att stanna hemma verkade vara en klok persons beslut.

Just kring den tiden, så råkade jag snubbla över en länk till en website som hette Konstnärsnämnden, och som hade en sida för stipendier och bidrag, däribland ett för ”Internationellt utbyte och resebidrag”. Vanligtvis skulle jag aldrig ens ha tittat på det, eftersom min erfarenhet är att den sortens organisationer oftast är ganska fientliga och nedlåtande emot sådana som jag. I Göteborg för 35 år sen, under mitt första år som heltidstrollkarl, på inrådan av skådespelar- och konstnärsvänner, så kontaktade jag ett antal organisationer med ”kultur” och ”konst” i sina namn för att undersöka vilka, om några alls, möjligheter det fanns. Responsen var inte riktigt vad jag hade hoppats på, då de med ganska illvillig specificitet förklarade att jag inte hörde hemma där, och att det jag gjorde omöjligt kunde ses som vare sig kultur eller konst. Sedan dess har jag hållt mig på rejält avstånd från alla kulturorganisationer; taskiga och nedlåtande folk kan lätt hittas på närmre håll, om jag skulle få behov av sådana. Så, som sagt, vanligtvis skulle jag, av goda skäl, aldrig ens tittat på vad något som kallade sig ”Konstnärsnämnden” hade att säga… men den här gången tvekade jag…

Under de senaste åren har jag sett små tecken på att saker kanske har börjat öppnas upp, och att andra konstnärliga uttryck än de Officiellt Godkända har börjat få sin existens erkänd. Vissa artistkollegor har t.ex. kunnat få stöd till produktioner, trots att de varit inom skådekonst. Men framförallt, det var dessa organisationer som administrerade Covid-stödet under pandemin, och häpnadsväckande nog; gjorde det på ett sätt som var fritt från ringaktning och elakhet. Eftersom jag hade några lediga dagar just då, efter min grupps gästspel på Stockholms Stadsteater, så beslöt jag mig för att chansa och göra ett försök att söka ett resebidrag till FISM.

Alla fält har sina egna ”bullshit”-språk; fack-lingo som till viss del är designat för att förenkla kommunikation mellan medlemmar av samma grupp, och till viss del är designat för alienera utomstående. Jag måste medge att jag blev lite bekymrad när jag såg ansökningsformuläret för resebidraget, för det var plågsamt uppenbart att jag inte hade en susning när det gällde terminologi och syntax för kulturvärldens ”bullshit”-språk. Men jag gjorde mitt bästa för att emulera det språk de själva använde, och där det inte gick, så fyllde jag på med ärlig och uppriktig klartext. Sen skickade jag in det, och bestämde mig för att genast glömma bort alltihop, eftersom det verkade osannolikt att det skulle få bifall.

Två månader senare, i slutet av Februari, fick jag nästan en chock när jag fick ett email om att min ansökan hade godkänts. Jag fick inte beloppet jag sökte, men summan jag beviljats skulle i alla fall täcka ungefär hälften av vad resan skulle kosta.

FISM Europe, Saint-Vincent

Den 22 Maj 2024 gav jag mig alltså iväg till Hotel Billia, i Saint-Vincent, i nordvästra Italien, omringat av fyra av Europas högsta berg, för att fortbilda mig och se Europamästerskapen.

Jag har varit där några gånger innan. Inte för nåt FISM – jag har bara varit på två FISMs innan; FISM2000 i Lissabon, Portugal, då jag var engagerad som föreläsare och artist, och FISM2006 då det arrangerades i Sverige.

Däremot har jag varit bokad på Walter Rolfos mindre konferens ”Masters of Magic” 2016 och 2018.

Min oro över att vara bortglömd internationellt visade sig vara obefogad. Jag hann knappt komma innanför dörrarna förrän jag stötte på Gianni Loria, som ville boka mig till en turné; 18 orter i Italien, våren 2026. Jag har gjort liknande turnéer förut. I Tyskland 2014, och i Spanien 2016. De är väldigt intensiva och utmattande, men också väldigt intressanta.

Strax därpå sammanstrålade jag med vårt Svenska EM-team; Martin Hansson, Adrian Videla, och Jörgen Sondell som var där för att tävla, samt Erik Nordvall som var där i egenskap av President för Svensk Magisk Cirkel. Kort därefter var det dags för öppningsgalan, då Europamästerskapens nästan hundra tävlingsdeltagare trängde ihop sig på scentävlingarnas gigantiska scen, alla i sina nationers färger och flaggor.

Därefter hade jag ett kort samtal med Miguel Angel Gea från Spanien. Det är i Spanien som den allra mest spännande utvecklingen sker, just nu. Speciellt inom korttrolleri, som sen lång tid tillbaka har transcenderat simpel manipulation och nu ligger på ett plan som med lika delar genomskär filosofi och surrealism. Miguel Angel Gea befinner sig i centrum av den utvecklingen, och är en duktig pedagog som jag hemskt gärna vill plocka in till mina vidareutbildningar här i Sverige.

Sen togs en runda bland konferensens alla utställare, där jag hade en givande diskussion med Christian Schenk från Card-Shark i Tyskland. Christian är producent och distributör av mitt verk ”Factory Blanks” (2016), och vi diskuterade möjligheten att utöka distributionrättigheterna till att täcka ett par av mina andra verk. Jag tog en rejäl titt på allt annat i hans monter, och noterade att han helt har lämnat USPCC och nu trycker allt i Taiwan. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Tiden får utvisa.

En annan bland utställarna var Thomas Moore, från Thomas Moore Creative, en illusionsdesigner från England som utöver magiillusioner jobbar med specialeffekter för teater. Han var helt lyrisk över min grupp Mystiques föreställning Overklighetens Vardag, något han t.o.m. skrivit om tidigare på Geniiforumet: ”This show has some of the most beautiful, logical, magical, brilliant pieces of stage magic I have ever seen! This sets a standard all stage magic shows should strive to achieve and which shows with 100x the budget couldn’t achieve”, och nu erbjöd han sig att förmedla kontakt med olika kulturfestivaler i världen. Spännande!

Europamästerskapen

Det gick ju inte för sig att missa Europamästerskapen, och det visade sig att jag hade haft ett finger med i spelet för sex av de 88 tävlingsakterna. Martin Hansson tävlade med den akt han började jobba fram på kurserna Magi1 och Magic2 som jag var huvudlärare för på Stockholms Konstnärliga Högskola 2014 och 2015. En akt som jag bidragit ett flertal små verk till, och som min vän och kollega Leif Olberius har regisserat.

Jörgen Sondell, som tävlade i grenen ”Micro”, har gått mina kurser Art of Magic, Conjuring, Further Conjuring och Conjuring C. I hans fall bidrog jag inte med några verk, utan med magi-koreografisk regi, medan Leif Olberius bidrog med dramatisk regi.
Det gick väldigt bra, Jörgen var i bättre form än någonsin, och ett levande bevis på nyttan med att tävla. Utan målet att tävla, är det osannolikt att hans enorma artistiska och kreativa utveckling skulle kommit så här långt.

Adrian Videla har gått mina kurser Conjuring och Conjuring B där grunden till hans tävlingsakt skapades. Samma akt han vann Grand Prix med i NM 2023. Utöver det har jag inte bidragit med något alls, Adrian jobbade med sin akt helt själv, utan nån regi- eller konsulthjälp, och hade en väldigt fin och poetisk akt.
Dock tror jag att han, inför nästa tävling, kommer att vilja söka upp regi och konsultering, för det är väldigt ensamt att skapa på egen hand. Att arbeta i grupp är mycket roligare, och går mycket snabbare.

Nikola Arkane, från Belfast Nordirland, har gått omkring 12 av mina kurser, och tävlade med en akt som till viss del bestod av akten hon vann Grand Prix i Svenska Mästerskapen i magi 2023, med en del från deltagandet i TV4s Talang 2022, samt några nya delar. Här hade jag bidragit med ett par mindre verk, magi-koreografisk och dramatisk regi. Nikolas akt var egentligen lite för ny för att tävla med i ett EM. Stressen vid ett EM är så påtaglig att den nästan syns som ett dis i luften. Ens teknikrepetition på FISM är bara 10 minuter, och får bara ha max. 5 ljus- och ljudcuer. Max 3 min. att rigga och avrigga. När tävlingarna startar tickar det på som ett klockverk, och den som inte är beredd – fysiskt och mentalt – riskerar att krossas av kuggarna. Men klokt nog hade hon valt att se tävlingen mer som en showcase för att bli bokad till festivaler, snarare än att sikta på en prisplats.

David Sousa från Portugal. I det här fallet var det ytterst marginellt som mitt finger fanns med. David tog Andra Pris vid FISM2006 i Stockholm (borde ha vunnit) med sitt verk The Red Envelope, och blev 2009 Hedersprofessor vid Sydkoreas universitetskurs i magi. 2015 kom han till Stockholms Konstnärliga Högskola för att studera magi på Magic1, under ledning av mig och Johan Ståhl. Johan bokade senare David till Uppsala Magic & Comedy Festival, och jag bokade honom som gästartist till Rapport från Utsidan, en föreställning med min grupp Mystique. Och han uppträdde t.o.m. på Magic Bar 2015. Han är inte nån främling i Sverige. Spännande nog hade David bestämt sig för att ta en risk, och tävlade i en gren som var ny för honom; Comedy Magic.Det var speciellt kul för mig att se, eftersom det var hos oss, under sitt gästspel med Mystique 2019, som han först visade den allra första versionen av akten.

Rune Carlsen från Norge var en annan jag jobbat med en del. Han, och två andra Norska trollkonstnärer, bokade in mig på en tredagars workshop i Januari, där vi jobbade väldigt intensivt med Runes tävlingsakt. Akten var vid det laget redan så tekniskt fulländad den kunde bli, så jag fann att den input jag kunde ge mest låg på den dramatiska sidan – en sida där min kollega Leif Olberius är mer kompetent än mig, så jag sammanförde Rune med Leif därefter, och de jobbade sen rätt intensivt med akten.

Jag hade egentligen bara tänkt se tävlingarna och lyssna till föreläsningarna, så jag blev ganska överraskad när jag ombads att hålla ett tal under tävlingarna. De hade t.o.m. letat fram ett foto (från innan jag blev tjock) att projicera på sidoskärmarna. Så jag klev upp på scenen och pratade en stund, och klev sen av utan att ha ett enda minne av vad jag sagt – så jag utgick från att det bara hade blivit nåt osammanhängande generande svammel. Jag fick dock veta att det lyckligtvis inte var så illa; att det faktiskt blivit ganska bra.

Tydligen hade jag sagt att de slutliga poängsiffrorna inte är speciellt viktiga, att de bara är en ögonblicksbild av situationen vid ett enda tillfälle i tiden, där dagsform, tur, uppmärksamhet, smak, och uttryck sammanstrålar. Utan det viktiga är den personliga utveckling som var och en haft. Att varenda deltagare, genom arbetet med sina akter, har utvecklats artistiskt och hantverksmässigt till en grad som aldrig skulle kunna uppnås utan målet att visa upp ens kreationer för de kollegor som man respekterar och beundrar. Att varje deltagare, bara genom att ha tagit sig till FISM, redan kan ses som en vinnare, oavsett hur poängsiffrorna faller. Applådernas styrka indikerade att de flesta höll med.

I övrigt kan man nämna att väldigt många akter hade lite mörkare teman än väntat, inte på nåt melodramatiskt sätt, utan med genuin äkthet.

I Manipulation såg man Maurice Grange, en 19-årig kille från Tyskland, som gjorde fantastiskt avancerade manipulationer med en nästan övermänsklig lätthet och luftighet, men istället för att gå den förutsägbara vägen att använda bombastisk musik, så valde han att lågmält ackompanjera sin akt med en överraskande öppenhjärtig och ärlig existentialistisk monolog om hur det är att vara en 19-åring.

Manolo Costa & Mindanguillo (Spanien) tävlade i Comedy Magic och startade med den klassiska kombinationen av en straightman, en magimästare, som störs i sin konstutövning av en “buffoon”, en pajas, som drullar in och förstör alla nummer… tills magimästaren till slut förlorar humöret och svarar med hypervåld i Tom & Jerry-stil. Med ett komiskt överdrivet ursinne trycks pajasen ned i en trång pappkartong som sen genomborras av tjugo spjut… men sen ändras allt… När spjut och kartong avlägsnat, så ligger pajasen där med trasiga kläder, skälvande och gråtande, tydligt PTSD-skadad. Som på en femöring vändes allt från fåntratteri och slapstick till nattsvart emotionellt mörker. Med tydlig ånger omfamnar magimästaren sin vän och tröstar honom, medan ljuset falnar bort. Det är svårt att beskriva publikens nyanserade och komplexa reaktioner här. Enormt modigt med ett så abrupt och drastiskt byte av genré, i en tävlingsgren som så sällan överraskar på riktigt.

Föreläsningar

För mig var den mest spännande föreläsaren Laurent Piron från Belgien. Han har lyckats hitta en rätt skön hybridstil mellan sitt eget trolleri och den franska “la magie nouvelle”-skolan. Jag är ganska skeptisk till den senare, då den i mina ögon innehåller en del historieförfalskning och försöker ersätta väsentliga delar av konstformen med ganska ytliga delar från jonglering och nycirkus. Skillnaden, som jag ser det, är att trolleri handlar om att strukturera ett narrativ så att betraktaren frivilligt väljer att tolka det på ett sätt som inte är verkligt. Medan ”magie nouvelle” ofta sätter färdigheten i första rummet, överger betraktarens bidrag till det illusoriska, och försöker oftast att lura ögat snarare än hjärnan på sätt som mer påminner om specialeffekter för film och teater. Ofta rätt avancerad (och föredömligt) avantgarde i scenuttryck, men väldigt ålderdomligt ”oldschool” och primitiv i alla de uttryck som utgör trolleriets särart. Är med andra ord inte nån större ”fan” av skolan, men det går inte att förneka att skolan har producerat en del fantastiska artister. Och Laurent är en av de senare.

Större delen av Laurents föreläsning handlade om hans verk Rainball (2015), ett verk inspirerad av mitt eget verk Benson Burner (2001). Glädjande nog gav Laurent föredömliga källhänvisningar både under föreläsningen och i sin bok.

Luke Jermay (England) hade också en väldigt intressant föreläsning. Den var inte lika ”cutting edge” som den föreläsning han hade på The Session i London i Januari, men den var likfullt djupt fascinerande. Han baserade föreläsningen på sitt häpnadsväckande verk ”Touching on Hoy” (2004), och gav en grundlig genomgång av ett flertal av hans tankar och innovationer inom ”double reality”-tekniken. Även i den här föreläsningen fick jag en ”shout-out”, vilket var väldigt glädjande men kanske inte lika motiverat.

Några av de andra föreläsningarna var av Francesco Fontanelli (Italien), en ung supertrevlig kille som rätt nyligen blivit rikskändis i Italien pga nåt TV-program. Hans föreläsning var trevlig, men kanske lite derivativt. Paco Agrado (Spanien) var däremot superintressant och handlade om skapandet av en enmansföreställning, och innehöll en del revolutionerande begrepp och koncept. Ett nytt namn för mig, men ett namn jag kommer att följa med stort intresse. Miguel Angel Gea (Spanien) var, som vanligt, fantastisk! Jag missade tyvärr Dani Daortiz (Spanien) då jag hjälpte till med en teknikrepetition. Dani kan nog räknas som den starkaste kraften inom utvecklingen av Spanskt trolleri, men han är även en god vän, så det jag missade kan jag ta igen via korrespondens. Bernardo Sadlaek (Brasilien) var också i toppform. Hans föreläsning var en aning mer pragmatisk än vanligt, sannolikt för att vara mer tillgänglig för alla. Topas (Tyskland), Jeki Yoo (Sydkorea), Luis de Matos (Portugal), Xavier Mortimer (Frankrike) höll också väldigt givande och lärorika föreläsningar.

Föreställningar

Utöver tävlingar, utställare och föreläsningar, så var det även ett stort antal föreställningar på FISM. Armando Lucero (USA) gjorde sin intima closeup-föreställning åtta gånger per dag. Lyckades inte se den själv, men häpnade över hur olika folk uppfattade den. Några sa den var fantastisk och att de hade förts till tårar, andra sa att den var förskräcklig och undermålig. Den absolut största höjdpunkten för mig var den spanska föreställningen ”Tanto” av Paco Agrado och Giancarlo Scalia. På något ställe tyckte jag mig kunna spåra influenser från mitt eget verk ”Tracking Mr. Fogg” (2002), men sen rikoschetterade det iväg i totalt oförutsägbara riktningar. Jag har t.o.m. svårt att sätta ord på vad jag såg, men jag skulle räkna detta till den, för mitt eget konstnärskap, viktigaste upplevelsen jag haft under det senaste decenniet. På Fredagen övertalade Bernardo Sadlaek mig att vara med som hemlig gäst i hans föreställning ”Clandestine”. Jag tog tillfället i akt att publiktesta ett hittills okänt verk (1989) av Max Maven som jag funnit under min research av Maxs konstnärskap, och det fick alla reaktioner som jag hade hoppats på. Sen var det ett par enmansföreställningar, och några olika galaföreställningar.

Dessutom hade jag ett stort antal gynnsamma möten med kollegor och tänkbara samarbetspartners. Jag träffade bl.a, Gisell Estrada (Spanien), som jag 2018 bokade som gästartist till ”Inspektören Kommer”, en föreställning med min grupp Mystique, och som var i Saint-Vincent som tävlingsdeltagare. Jag hade även gynnsamma dialoger med trollkonstnären och filmskaparen R. Paul Wilson (Skottland), och fick goda råd gällande tänkbar distribution av ett av mina senaste verk.

Prisutdelning

På söndagen var det prisutdelning. Återigen blev jag övertalad att medverka, denna gång som prisutdelare. Det var enormt glädjande att upptäcka att av tävlingarnas 88 deltagare, så fick två av de jag jobbat med pris. Martin Hansson fick Andra Pris i grenen Parlour, och Rune Carlsen fick Andra Pris i grenen Micro.Hela prislistan finns på Sveriges Magi-arkiv.

Det enda som återstod var den avslutande prisgalan, där man återigen fick se alla de vinnande akterna, och sen var konferensen över.

Det togs en skön promenad genom den pittoreska staden, med stopp för pasta och italiensk glass.

Sedan tillbaka till hotellet för att packa och checka ut, och därefter en nattlig bilfärd till Turin för att ta flyget tillbaka till Stockholm kl 6:00 på Måndag morgon. Klockan 14:30 kom jag hem, och började arbetet med att sortera intrycken, en process som fortfarande pågår. Det var fullpackade dagar! Ett stort tack till Konstnärsnämnden som möjliggjorde resan!