Merlin Award

För några år sen, 2014, fick jag The Merlin Award för ”Best Cabaret Act of the Decade”. Jag fick det mot min vilja. Egentligen hade jag inte tänkt prata om det alls, men nyligen upptäckte jag att Tony Hassini, upphovsmannen till fejkpriset, hade placerat ett foto av incidenten på sin websida, så i rent självförsvar känner jag mig nu tvingad att prata om det.

Magipriser

Men låt oss först börja med magipriser generellt. De autentiska priserna. Vanligtvis delas de ut i samband med tävlingar i trolleri. Det främsta syftet med magitävlingar har egentligen aldrig handlat om själva tävlingsmomentet, utan om att trigga konstnärlig utveckling. Trolleri är en ganska smal underhållningsnisch och allmänheten är generellt dåligt informerade om vad modernt trolleri består av. Så man skulle lätt kunna bygga en hel karriär på traditionellt Public Domain-material – utan att nån någonsin skulle märka det. Rent krasst kan man leva gott som trollkonstnär utan att tillföra en enda egen konstnärlig tanke.

Så för att motverka stagnation har forumet ”tävlingstrolleri” skapats – det enda forumet som existerar för en trollkonstnär där nytänkande och originalitet premieras och uppmuntras. Tävlingarna sker på olika nivåer. Klubbmästerskapen brukar oftast vara lekfulla och prestigelösa, medan de övriga tävlingarna är mer strikta i formen.

Våra Svenska och Nordiska mästerskap har tidigare varierat kraftigt i kvalité och nivå från år till år, beroende på vem som varit arrangör, hur effektivt och tidigt de gått ut med information. Vissa år har det varit världsklass och andra år har det varit som ett dåligt skämt. Under lång tid var utgången av tävlingarna totalt oförutsägbara, eftersom även kompetensen hos juryn kunde variera enormt från år till år. Ibland plockades folk som bara råkade stå i närheten till domare. Det har blivit mycket bättre och jämnare sedan det bestämdes att tävlingarna skulle följa FISM-regler och sedan Gay Ljungberg startade med kurser och träning för domare. Idag är det oftast en genuin merit att vinna en SM-gren.


På det internationella planet är det FISM som gäller. Akronymen FISM står för ”Fédération Internationale des Sociétés Magiques” och är en internationell paraplyorganisation för alla större magiföreningar kring världen. De består av 111 medlemsföreningar från sammanlagt 50 olika länder, och representerar c:a 90 000 trollkonstnärer och amatörtrollkarlar. Var tredje år arrangerar de Världsmästerskapen i Magi. Ett FISM-pris är det största en trollkonstnär kan vinna. Det finns inget annat som ens kommer i närheten.

För att vara helt uppriktig så har jag aldrig varit speciellt intresserad av priser och hedersutmärkelser. Arbetet är sin egen belöning. Även om jag är en stor förespråkare av nyttan av tävlingstrolleri, så har det mer handlat om arbetsprocessen med att skapa kreativa lösningar inför en orubblig deadline än om att bli bedömd och belönad med poäng och pris. Jag har själv tävlat en del, men även om det står några pokaler och samlar damm i bokhyllan, så minns jag inte var, när och varför jag fått dem. Jobbet jag gjorde var viktigt, men pokalerna är inte speciellt viktiga.

Det sagt, oavsett hur stor eller liten prestige man tycker det finns i att vinna ett magipris, så är har det alltid funnits en seriös och ärlig tanke bakom det. Det går inte att köpa ett pris. Det går inte att mygla sig till sådana pris, utan motiveringarna till priserna är alltid transparenta, dokumenterade och tål granskning… med ett distinkt undantag. Så, bara för skojs skull, låt oss granska bakgrunden till det så kallade Merlin-priset. Låt oss starta med dess upphovsman.

Tony Hassini

Det är inte helt enkelt att hitta info om Hassini, eftersom han går under flera olika namn: Tony Hassini, Hassan Emin, Anthony Hassini, Hassim Emin, Anthony H Emin, Emin Hassini… så den här genomgången kommer innehålla glapp och luckor – men tydligen är Hassini född på Cypern 1941. Som 16-åring flyttade han till London där han tog allsköns småjobb; diskare osv. Vid nån punkt blev han helt såld på trolleri efter att ha sett en trolleridemonstration på Hamleys leksaksaffär vid Regent Street. Det var Tony Corinda som hade filial där – i slutet av 50-talet och början av 60-talet hade Corinda omkring 40 personer anställda, utspridda på ett antal butiker i London (ref.).
Omkring 1960 letade den nu 19-årige Hassini upp Tony Corinda, och lyckades bli anställd under fyra år för att montera de trolleri- och skämtartiklar som såldes i Corindas butiker. I nutida intervjuer påstår Hassini att han även hade ett längre engagemang på London Palladium vid den här tiden, men det finns inget som tyder på att det är korrekt.
Omkring 1964 flyttade Hassini till New York, där han fick kontakt med rekvisitahandlaren Louis Tannen, och började snart tillverka rekvisita åt Tannen’s.

Musikproducent

Ungefär samtidigt fick han sällskap av sin 17-åriga bror Marc Emin som 1965 flyttade från Cypern till New York för att studera. Brodern Marc var musikintresserad, så Hassini fick idén att han skulle göra karriär som musikproducent. 1971 hyrde han en musikstudio och några skickliga studiomusiker (bland annat basisten Jim Pons som senare skulle spela med Frank Zappa and the Mothers of Invention) och spelade in en skiva med sin bror, som nu hade artistnamnet Marc Mundy. Skivan pressades i 500 exemplar. Någon laddade nyligen upp plattan på YouTube om du vill höra:

Sajten The Worlds Worst Records kommenterar att musiken är, som bäst, medioker och att det är tydligt att de uppenbart skickliga musikerna hade fått väldigt kort tid att bekanta sig med låtarna.
Efter att ha hört resultatet gav Hassini upp ambitionen att bli musikproducent, och några år senare flyttade brodern tillbaka till Cypern och blev matematiklärare istället.

Konstnärlig Rekvisita

Mellan 1971 och 1980 kunde man regelbundet se namnet Hassini i Tannen’s annonser i fackpressen.

Något som var förbryllande med rekvisitan som annonserades, var att man ofta kunde se spår av konstnärlig estetik, framförallt i de skupterade detaljerna. T.ex. falskhanden i Hassinis version av Daylight Seance var väldigt realistisk. I Genii Maj, 1973, skriver Ed Mishell i produktrecensionerna att Hassinis gummiduvor är så realistiska att de ser levande ut.
Skälet till att jag tycker det är förbryllande är enkelt – har man nån gång sett Tony Hassinis videos, photoshoppade bilder eller hemsidor, så kan man inte missa att han själv saknar estetiskt sinne för bild och form. Så det är en god gissning att antaga att han anlitade en konstnär för de skulpterade detaljerna… eller kanske ännu mer sannolikt, för att spara pengar; en konststudent?
På sin informationssida om Merlin-priset skriver Tony Hassini att priset designades 1968 av en ung konststuderande vid namn Carol Michaud. Hur sannolikt är det att Hassini samarbetade med två olika konstnärer under samma tidsperiod? Kanske är det samma person som designade både Merlin-figuren och Hassinis rekvisita, falskhänder, gummiduvor osv?
Då jag inte fann några svar online, så skrev jag ett mail till Hassini där jag sa att jag researchade gummiduvor och frågade vem som hade designat hans modell. Han svarade att, jodå, det var samma konststuderande som gjort både duvorna och Merlinfiguren!
Faktum är att jag tror att Merlin-priset egentligen är en misslyckad magiprodukt. Att den sannolikt var tänkt att gjutas i latex, precis som gummiduvorna och andra props som tillverkades kring den tidsperioden. Att det var tänkt som produceras som ett sightgag varje gång publiken applåderade, lite som när Johnny Lonn visade upp sin medalj när han gjort nåt extra fiffigt.

Jag upptäckte precis nåt intressant. Eftersom den här konststudenten, fröken Michaud, gjorde rätt snygga saker redan på 60 och 70-talet, så tänkte jag att det kunde vara kul att se hennes senare verk, se åt vilket håll hon utvecklats konstnärligt genom åren… men mina sökningar ledde mig oväntat till The NYC Marriage Index. Där fann jag att Carole Michaud gifte sig med Hassan Emin a.k.a. Tony Hassini på Manhattan 1965! Det var hans fru!
Att hundratals konststudenter fått tävla om uppdraget att designa ett pris kan nog anses vara påhittat. Varför skulle Hassini annars låtsas som att hans egen fru var en okänd person?

Faktum är att det kryllar av den här sortens märkligheter överallt i Hassinis omkrets. T.ex. i den amerikanska facktidningen M-U-M från Februari 1978 hittar man påståendet att Hassini med sin fru Carole, samt en crew på 9 personer, gjorde en stor Europaturné med en illusionsshow 1967. Men i Europeiska källor finns inga tecken alls på att detta någonsin skett. I samma tidning påstås det också att Hassini drivit en av USAs ledande rekvisitafabriker, vilket även det är en överdrift. Hassini må vara väl förtrogen med både Grekiska och Engelska, men det är tydligt att hans egentliga modersmål är Hyperbol.

Marvelous Magical Burger King

1976 tog reklamagenturen J. Walter Thompson över marknadsföringen för fastfoodkedjan Burger King, och introducerade raskt en ny maskot för att direkt konkurrera med McDonalds maskot Ronald McDonald.
Nykomlingen gick under namnet “Marvelous Magical Burger King” och var en figur klädd som en kung från 1500-talets England som gjorde trolleritrick tillsammans med diverse bizarra sidekicks – “Sir Shake-a-Lot”, “Burger Thing”, “The Duke of Doubt”, “Wizard of Fries” osv.
På något sätt fick Hassini jobbet som magikonsult, vilket innebar att bidra med trolleritrick till reklamfilmerna, inklusive vara “body double” för kungen när fingerfärdighetstrick skulle göras. Som ytterligare gimmick anlitades c:a 20 skådisar att åka omkring och agera som trollande kungar på Burger King-restaurangernas parkeringsplatser, så Hassini tillsammans med Mark Wilson fick i uppdrag att lära dessa aktörer att göra en enkel trollerishow.
Givetvis påstår Hassini idag att det var han själv som skapade konceptet och karaktären och att det var han själv som pitchade in alltihop till Burger Kings styrelse. Det är naturligtvis inte sant, men vad som är sant är att konsultuppdraget var ett gigantiskt karriärsteg för honom.

Under de följande sex åren bidrog Hassini med magieffekter till omkring hundra reklamfilmer. Ett guldjobb som varade fram till 1988 då mattan rycktes undan fötterna på honom, då Burger King utan förvarning avvecklade hela konceptet med den trollande kungen.

Distron Video Corporation

Under arbetet med Burger Kings reklamfilmer hade Hassini blivit nyfiken på filmskapande. Man kan väl inte påstå att han hade nån talang för ämnet, men han hade viljan och entusiasmen – så när trollerikonsultjobbet försvann, så skaffade han sig snabbt en videokamera, och mellan 1988 och 1994 producerade han ett trettiotal instruktionsvideos under titeln Distron Video Corporation. Titlarna är en märklig blandning. Det är instruktionsfilmer om hunddressyr, hälsokost, första hjälpen, olika hälsodieter och vitaminer, allergier, samt trolleri. Låt oss titta på ett exempel av Hassinis videoproduktion. Som du märker är han förtjust i att filma med kamerakran och att zooma.

Notera slogan som avslutar filmen här ovanför. “Recognized worldwide as innovators on the leading edge of excellence in video productions”. De flesta orden i den meningen kan ifrågasättas. Låt oss se mer! Om du hoppar fram till 1:13 i följande video så kan du se Hassinis innovationer och “leading edge” i användandet av Greenscreen, under förutsättning att vi räknar in “förskräckligt” som en innovation.

Alltså, vad är syftet? Alla dessa fejkmikrofoner från BBC, CNN, MTV…?
Parallellt med produktionen av märkliga kost- och hundvideos så försökte Hassini starta upp “Video Teaching Easy Method Library” – en enklare föregångare till International Magicians Society (IMS), men riktad till allmänheten.
1990 gjorde han den första videon “Beginner’s Magic“. Bilden här intill är en av hans annonser för allmänheten – publicerad den 31 Maj, 1992, i “The News Journal” från Wilmington, Delaware.
Det går inte att hitta så mycket mer information om “Video Teaching Easy Method Library”, så man kan gissa att det nog inte var nån större framgång.
Hur som helst, det verkar som att Hassini under 1994 tröttnade på att göra knepiga instruktionsvideos, och istället vände han på bladet till nästa kapitel i hans liv.

IMS – International Magicians Society

I Juni 1994 dök följande 2-sidesannons upp i facktidningen Genii.
En videoklubb, med andra ord. Justerat för inflation; för den behändiga startsumman 500 kr fick man därefter privilegiet att köpa ytterligare videos för 200 kr styck. I början sände Hassini ut ett startpaket med medlemskort, medlemspin, diplom och en pärm för extra medlemsutskick… men det paketet blev snart magrare och magrare.
Hassini bakdaterar ofta och gärna starten av videoklubben till 1968. Ingen aning om varför, för det finns inga tecken på att IMS existerat före Juni 1994. Han registrerade inte ens varumärket förrän i Mars 1996. Varför just 1968? Skulpturen som han använde som logo för verksamheten hade stått och samlat damm i 26 år, så kanske säger han 1968 för att det var då som hans dåvarande fru skapade den?
Det är svårt att säga nåt konkret om något alls från den här punkten, för här släpper Hassini ambitionen att hålla sig i närheten av verkligheten.
1998 gör han en hemsida för verksamheten med domännamnet “Learnmagic.com”, och 2001 flyttar han över till domännamnet “magicims.com”. Det är ganska informativt och underhållande att stega fram och följa de första årens uppdateringar via de arkiverade sidorna hos Wayback Machine. De arkiverade sidorna kan ses här: LearnMagic och MagicIMS.
Det första man reflekterar över är hur överdrivet medlemsantalet är – eller kundlistan snarare, eftersom det inte är en medlemsorganisation. Om du köpte en enda video av Hassini för 25 år sen, så räknas du som en av dagens aktiva medlemmar. 1998 påstår han att han haft 20.000 nya kunder sedan starten 4 år tidigare. Låt oss sätta perspektiv på den siffran – Hassini och IMS är bara en person. Och processen är att den blivande medlemmen sänder ett intressebrev. Hassini tar emot och öppnar brevet. Kopierar personuppgifterna till ett svarsbrev med betalningsinformation. När betalningen kommer in, så samlas startpaketet ihop (pärm, två videos, medlemskort fylls i och lamineras, diplom fylls i), och packas in och tejpas ihop, och lämnas till posten. Vi kan räkna att hela processen tar minst en halvtimme per “medlem”. För 20.000 medlemmar tar det 10.000 timmar. Om man räknar att han jobbar 12 timmar per dag, alla dagar i veckan, utan rast, så blir det oavbrutet jobb i 30 månader, eller 2,5 år. Påståendet är helt orealistiskt.
Jämför med “The International Brotherhood of Magic“, världens största medlemsförening för trolleriintresserade, som har funnits sedan 1922 och har 88 underavdelningar kring världen – de har totalt omkring 15.000 medlemmar som faktiskt existerar.
Eftersom det inte är någon hejd på dumheterna så hittar nu Hassini på att IMS även har en “Magic Academy”, en byggnad där magiker kan komma och studera för att få den akademiska titeln “Doctor of Magic”. Man kan undra, om det faktiskt finns en sådan byggnad, varför behöver Hassini då sätta sin logo på huset via ett dåligt photoshopmontage? Och har han helt missat att Google Streetview existerar? Om man kollar upp de två adresser som anges på IMS-hemsidan, hur stor är chansen att man kommer se en elegant Magic Academy-byggnad?

Las Vegas adressen (Streetview):

New York adressen (Streetview):

Ett rent påhitt… Så vitt jag kan se, så var hela “Magic Academy” bara ett knep att förmå folk att förbinda sig att köpa 50 videos.

För att hoppa tillbaka till medlemsantalet – idag påstår Hassini att IMS har över 57.000 medlemmar, fyra gånger så många som International Brotherhood of Magic – världens största autentiska magiförening. Lustigt nog säger IMS sociala medier något helt annat! (Siffrorna är från 21 Juli, 2022)
Jag är inte nåt geni på sociala medier, och har definitivt inte 57 tusen supporters. Om man jämför med mina egna, förhållandevis låga, siffror av följare och prenumeranter, så blir det pinsamt uppenbart hur mycket Hassini överdriver.

Följare & prenumeranter

	Youtube	Facebook	Instagram	Twitter
IMS	689	28	41	2
Tom Stone	3 430	2 306	1 775	654

Nu är Sociala medier kanske inte bästa mätaren, så låt oss istället titta på ett säkrare värde – antal “backlinks” på internet. En “bakåtlänk” är en länk från nån annans webbsida till ens egen webbsida, och är en referens som kan jämföras med en citering. En stor och viktig organisation får automatiskt många “citeringar”. Och vi kan utöka jämförelsen och ta med The Magic Castle i Hollywood, International Brotherhood of Magic (IBM), Society of American Magicians (SAM), The Magic Circle i London, samt facktidningen Genii.

Backlinks

	IMS	Magic Castle	IBM	SAM	Magic Circle	Genii	Tom Stone
Backlinks	1 100	76 100	116 000	69 200	8 700	690 000	5 800
Refering domains	248	3 300	1 600	1 300	1 300	2 500	111

Vertyget som användes för datan ovanför är Semrush Backlink Analytics.
Jämförelsen visar hur stora Hassinis överdrifter är. T.ex. IMS har bara 0,9% av bakåtlänkarna som IBM har. Genii har 627 ggr fler inlänkar än IMS. Till och med jag själv har mer än fem gånger fler inlänkar än IMS – trots att IMS hemsida har existerat många fler år än min.

IMS är “världens största magiorganisation som registrerats i Guinness Book of World Records”, påstår Hassini överallt. Föga överraskande kan inte ett enda ord om det hittas när man använder Guinness egen sökfunktion.

Det enda som imponerar med IMS är hur många skickliga och namnkunniga trollkarlar som Hassini har lyckats göra instruktionsvideos med. Paul Gertner, Lennart Green, Tabary, Paul Wilson, Kevin James…osv. Dock verkar de flesta videos vara rätt primitiva, filmat i en tagning med en enda fast kamera, trista miljöer i befintligt ljus, lite småstressad atmosfär. Eftersom jag känner några av artisterna, så frågade jag runt lite. Visar sig att det ofta spelats in i all hast på magikonferenser, mellan programpunkterna. Några har fått betalt, i vissa fall ganska bra betalt. Andra har blivit lovade ersättning, men utan att någonsin få det.

Den gigantiska listan av “IMS Officers” ser också imponerande ut vid första anblicken… under förutsättning att man inte tittar så noggrant.
Tittar man närmre, så märker man att vissa namn på listan är personer som inte längre är i livet. T.ex. William H. McIlhany som är listad som IMS “Magic Historian” – han dog för 6 år sen. Deras “Vice Chair” Max Toth dog 12 år sen, i Mars 2011. Men döden själv verkar inte ha stoppat Max Toth från att underteckna Hassinis brev helt fram tills denna artikels publiceringsdatum (här är ett exempel från 2016 och ett från 2023)
Andra är listade flera gånger. Cathy Edwards & Cathy Emin som är listade som “World President”, “Treasurer” och “Director”… det är samma person; Hassinis nuvarande fru.
Ytterligare andra verkar inte ens existera – Mark Ziaian som är listad som kontaktperson för Finland är omöjlig att hitta. Det står att det finns en IMS-filial i Tyskland, men vare sig hemsida eller email fungerar.
Och mitt i listan hittar man en Svensk! Vad jag minns har jag aldrig träffat någon Frank Anders. Finns han ens? Och hur har en Svensk hamnat mitt i den här sortens skumheter? Konstigt efternamn, kanske felstavat… Andersson?
Telefonnumret funkade inte, och sökkombinationerna av namn och adress returnerade absolut ingenting. Men så av en slump såg jag namnet “Anders Frank” som en vän till en vän på Facebook… Kunde det vara han?
Jag tog kontakt och jodå, det var rätt person. Jag tyckte mig känna igen rösten och det visade sig att vi faktiskt hade träffats ett par gånger, i förbifarten, på olika kongresser. I början av samtalet var Anders vänligt samlad, korrekt och “officiell”… men efter en stund började det framkomma att han inte alls var speciellt nöjd med rollen han fått, och att han inte riktigt förstod varför hans namn fortfarande stod med i listan. Sedan han först blev listad som kontaktperson för 28 år sen så har han flera gånger flyttat och ändrat både adress och telefonnummer, och varje gång hade han sänt adressändring till Hassini, plus bett honom ändra det felskrivna namnet – utan att det någonsin uppdaterades.
Slutligen hade Anders bett att få sitt namn och föråldrade uppgifter bortplockade från Hassinis webbsida – men även det hade ignorerats.

Jag frågade Anders hur han hamnat i den här rollen till att börja med. Det visade sig att Anders i mitten av 90-talet jobbade med ungdomar. När han såg Hassinis stora annonser i fackpressen, så tänkte han att det kunde vara en kul fritidsaktivitet för ungdomarna att lära sig lite om trolleri, så han svarade på annonsen i syfte att köpa 2-3 lämpliga nybörjarvideos. Hassini hade snabbt svarat med ett “erbjudande” om att investera i verksamheten. Han sa att Anders själv borde köpa ett antal “Master tapes” som han själv kunde kopiera och sälja, med en liten royalty till Hassini per såld kopia.
Hassini visade sig ha svar på varenda invändning. När Anders sa att Sverige var en för liten marknad för att det skulle vara lönsamt för honom, svarade Hassini att Anders även kunde vara generalagent med ensamrätt för hela Skandinavien; Danmark, Norge, Sverige och Finland. Övertalningen fortsatte, och slutligen betalade Anders en förmögenhet för ett fåtal “master tapes”. En liten doft av pyramidspel här.
Medan Anders fortfarande höll på att försöka hitta lämpliga maskiner att duplicera mastertejperna på, så upptäckte han att Hassini gjort en identisk deal med en person i Finland, helt i strid med överenskommelsen de gjort. Sen upptäckte han att Hassini hade fortsatt sälja videos direkt till Skandinaviska trolleriintresserade, trots att dealen var att dessa skulle hänvisas till Anders. Efter en tid stod det klart för Anders att det var omöjligt för honom att återfå de investerade pengarna genom att sälja videos. Att betala för professionell videoduplicering skulle enbart öka förlusterna, så det slutade med att mastertejperna hamnade i en låda i källaren, orörda och oanvända. Senare framkom det att vid tidpunkten som Hassini sålde mastertejperna, så hade han själv redan gått över till DVD, väl medveten om att VHS var ett döende format.
Kort sagt, Anders kände sig en aning utnyttjad och lurad. Att han kände sig motvilligt inmålad i ett hörn över att stå listad som officell representant för en verksamhet han inte själv tror på. Något jag definitivt sympatiserar med.
Under samtalet med Anders dök ett par andra saknade pusselbitar upp angående hur Hassinis första frus skulptur kommit att bli en sådan ikonisk symbol för ohederlighet.

Merlinpriset – den svenska katalysatorn

Att producera nya videos till en videoklubb är ett ganska specifikt jobb som inte har något gemensamt med jobbet att åka runt världen och dela ut fejkpriser, så man kan fråga sig hur den övergången gick till.
Om man tittar på baksidestexten av Hassinis “Beginner’s Magic”-video så ser man att alla pusselbitarna fanns på plats redan 1990. Skrävlandet är i full blom – Det är idag ganska lätt att leta upp vilka som varit gäster i olika TV-program, och Hassini har naturligtvis aldrig varit gäst hos Johnny Carson, Merv Griffin eller Ed Sullivan Show. Han har givetvis inte uppträtt på London Palladium eller Radio City Music Hall heller. På fotot poserar han glatt med statyetten som hans första fru snidat åt honom. Statyetten har ännu inte fått nåt namn, så när han utser sig själv till Årets Bästa Trollkarl, så kallar han det helt enkelt för “The Best Magician of the Year Award”. Och det är här, på videoomslagets baksida, som “International Magician’s Society” nämns för allra första gången någonsin – vilket då fortfarande är en fantasiskapelse, det är först fyra år senare som han sätter det som namn för hans videoklubb.
Grejen är, vid den här punkten använder han fortfarande sin frus statyett för att haussa upp sig själv. Hur vändes det till att haussa upp andra? För att få svar på det, så behöver vi titta närmre på hur världen såg ut just då.
I mitten av 90-talet var Internet fortfarande en ganska ny grej, och det var lite “vilda västern”. Vare sig Google eller PageRank existerade förrän 1998, så det fanns bara en enda värdemätare som dåtidens sökmaskiner gick efter; bakåtlänkar. Så personer som var mindre nogräknade manipulerade gärna sökmaskinerna via diverse fula knep.
Ett populärt “Black Hat SEO”-knep vid den tiden var att dela ut olika “Web Awards”. Proceduren var att man skapade en liten bild som var designad att se imponerande och “officiell” ut. Sen kontaktade man ett par hundra slumpmässigt utvalda websajter och sa “Vi har haft en omröstning om Webbens bästa sajter, och din sajt har vunnit priset för ‘Excellence in Design’. Var vänlig att placera bifogad prisbild på din sajt och länka den till vår sajt!”. De som kontaktades blev givetvis glada och smickrade, och följde uppmaningen med stolthet. Resultatet var att man snabbt fick hundratals bakåtlänkar, och hamnade i topp på dåtidens sökmaskiner – utan att behöva göra nåt annat än att göra ett spammail och förlita sig på andras fåfänga.
Det är ganska enkelt att föreställa sig hur Hassini, i mitten av 90-talet, hör talas om fulknepet att dela ut priser till andra för att själv få uppmärksamhet, och ser statyetten som hans fru snidat, och sen lägger ihop ett och ett. Som gammal rekvisitatillverkare så är det inga problem för honom att göra en ny gjutform för att duplicera statyetten och sen spraymåla den med guldfärg. 1996 gör han ett fåtal försiktiga test, han ger sitt “pris” till Harry Blackstone Jr. och Tony Clark. De reagerar lika naivt som mottagarna av de olika “web awards” gör – de blir överraskade, glada och berättar om “priset” de fått för omvärlden… och resultatet är att det blir en liten boost i Hassinis videoförsäljning.
Hassini får blodad tand, och gjuter fler kopior av hans första frus skulptur. Ångorna från guldsprayen ligger tjock i hans källare. Han hör även av sig till de kring världen som han lurat att köpa “master tapes”, och tipsar dem om att de också kan skapa uppmärksamhet för videoförsäljningen genom att dela ut “priser”, och att han kan förse dem med guldmålade statyetter som de kan dela ut.
Här i Sverige grubblade då Anders Frank fortfarande över hur han någonsin skulle kunna få avkastning på videotejperna han övertalats att köpa, så han nappar på förslaget. Om han kunde få en notis i pressen där hans nybörjarvideoklubb gav “pris” till en känd trollkarl, så skulle det nog hjälpa till att få sålt några videos. Så han förslår den Svenske illusionisten Joe Labero som lämplig mottagare.
Joe Labero och hans team höll just då på att, inför hösten 1998, förbereda en premiär av en stor illusionsshow på Rondo i Göteborg. Labero och hans team var slipade nog att förstå vad det handlade om. De insåg omgående att det fanns ett PR-värde i att bli tilldelad en guldmålad statyett i samband med premiären… däremot var de tveksamma till utdelaren av priset – att få “pris” från en okänd amatörtrollkarl från Valdemarsvik var ju svårt att måla upp som exklusivt och prestigefullt. Det skulle onekligen vara mer exotiskt och spännande om det istället kom en Amerikan för att dela ut priset. Sagt och gjort – de kontaktade Hassini, flög över honom och på premiärkvällen rullade han in till entrén, i limousine, mitt framför ögonen på nöjespressen, vilket helt sålde in illusionen att Hassini var nån VIP från USA.
Hela grejen med flyg, lyxhotell, limousine, VIP-bemötande osv gav bränsle till Hassinis aptit för uppmärksamhet. På många sätt var detta Sverigebesök katalysatorn som gjorde att Hassini, från denna punkt, fokuserade mer på att dela ut fejkpriser och mindre på att sälja videos.
Anders Frank själv kände sig ignorerad och osynliggjord av både Hassini och Labero, och inte ett ord sades om videoklubben som var den egentliga anledningen till hela grejen, så när han såg ett par gamla kompisar i publiken så hängde han på dem istället.
Sedan 1998 har Joe Labero betalat för minst tre statyer till, även de ackompanjerade av fantasifulla berättelser. Man kan nästan säga att han gjort mytomani till en affärsidé. Under en period hittade han t.ex. på att han skulle vara med i “Pirates of the Caribbean”, vilket våra svenska nöjesjournalister okritiskt skrev artiklar om, som vanligt utan att göra nån faktakoll alls.

Fejkpris – harmlöst eller skadligt?

Det finns en mängd olika åsikter om utdelandet av fejkpriser. Många kollegor ser ned på företeelsen, men nästan lika många tycker att det är en högst praktisk och legitim PR-metod. Så länge det inte skadar nån, så skulle jag nog själv vara ganska neutral – men problemet är att det faktiskt skadar folk.
I början av den här texten nämnde jag FISM – världsmästerskapen i magi. Det har varit ganska ovanligt med svenskar på prisplats. Johnny Lonn kom på 3:e Plats 1967. Topper Martyn vann sin gren 1970, och kom 2:a 1973 och 1982. Lennart Green vann sin gren 1991 och efter Lennarts vinst skulle det gå hela arton år utan nån svensk på prisplats…
Så det var en gigantisk bedrift när hela fyra svenskar hamnade på prisplats vid FISM 2009 i Beijing, Kina:
Brynolf & Ljung tog Silver i Comedy Magic.
Charlie Caper tog Silver i Parlour Magic.
Och Johan Ståhl tog Brons i Micro Magic.
…Döm om deras förvåning när de kom hem med sina autentiska merit-baserade priser, och märkte att det var omöjligt att få nån mediabevakning för bedriften, för “Vi har redan skrivit om det. Joe Labero fick ju det största priset där, så Brons och Silver är ganska ointressant”. Japp, Joe Labero norpade strålglansen från jättebedriften, genom att betala för ännu ett fejkpris och påstå att det tilldelats honom vid FISM i Kina.
I verkligheten var Labero aldrig ens där, och inte Hassini heller. De svenskar som var på plats i Kina och bloggade om tävlingarna var högst förbryllade över nyheterna hemifrån. Peter Gröning skrev “Jag missade när Labero fick sitt pris i morse. Var det någon som såg honom?” och Gay Ljungberg svarade “Han var inte här och fick inte heller ett pris här. Därför har ingen sett det. Allt är inte sant som står i tidningen.”
Ganska fult gjort tycker jag, men Labero har gjort saker som eventuellt kan anses värre. T.ex. när Roy Horn i Siegfried & Roy blev skadad i en tigerattack så var alla i magivärlden chockade och medkännande… medan Labero krasst drog egen nytta av tragedin, och falskt påstod att han själv blivit ombedd att ta över Roy Horns roll, vilket svenska nöjesjournalister okritiskt fyllde ett mittuppslag med.

När lögnen blir sanning

Eftersom jag själv håller koll på vad som händer i magivärlden, läser facktidningar och följer skvaller på olika internetfora, så har jag haft föreställningen att alla trollkonstnärer vet att Merlin “priset” är fejk, och att frågeställningarna enbart har handlat om huruvuda man är negativt, positivt eller neutralt inställd till bluffmakeriet.
Allt det ställdes på huvudet när jag 2014 fick se Hassini “in action”. Jag hade blivit bokad till en kongress i Kroatien. Arrangören var en utomordentligt trevlig och sympatisk ung man som, tillsammans med sin flickvän, hade lyckats anordna ett ovanligt spännande och varierat program med flera internationellt ryktbara artister. Som de flesta verkligt skickliga trollkarlar var de bokade artisterna ödmjuka, medgörliga och lätta att arbeta med – men mitt i skaran fanns en person jag aldrig mött förr, en person som både begärde och fick VIP-behandling. Tony Hassini. Han pratade oavbrutet, hade mängder av konstiga och dåligt underbyggda åsikter, trängde sig in mellan oss varje gång ett foto togs, och var så generellt irriterande på alla plan att det var svårt att hålla god min. Detta var för 9 år sen, när jag fortfarande inte var helt säker på vem som var bakom fejkpriset, så jag minns att jag mailade en välinformerad vän i USA och frågade vem den här irriterande personen var, och fick svaret “He is the con artist who sells the ‘Merlin Awards.’ He’s a well-known bullshitter. Whatever you do, do NOT let him shoot any video of you. He makes videos, pays people nearly nothing, and sells them for decades. He’s done this with many famous people.”
Det var ytterst förbryllande att se vår värd och hans förtjusande flickvän buga och bocka för Hassini fram till poletten trillade ned för mig, och jag insåg “Herregud, de vet inte att Merlin-priset är fejk! De tror att det här är på riktigt!” Det visade sig att Hassini hade sett information om kongressen, kontaktat den unge mannen och presenterat sig själv och IMS som om det var en legitim organisation, samt meddelat att den unge mannen vunnit omröstningen om “Best Magic Promotor of the Year” och sen lurat det unga paret att betala för Hassinis flyg, hotell och uppehälle. Vi övriga artister bytte bekymrade blickar och undrade om någon skulle säga något, men ingen kunde komma på ett konfliktfritt sätt att säga det på, så i slutändan spelade vi motvilligt med i charaden. Överallt vi gick, så hade Hassini med sig två stora sportbagar med stora “cut-outs” av fejkpriset som han snabbt monterade upp vid varje fotovänligt tillfälle, för att få det att se ut som att han själv var arrangör till allt som det unga paret hade arrangerat (Bild, 10 Mb). Ett köpcenter hade varit med och sponsrat kongressen i utbyte mot att vi gjorde en föreställning för dem. I fotografierna från köpcentrat har Hassini photoshoppat in sitt eget domännamn, som om det var ett arrangemang av IMS (Bild, 10 Mb). Det var inte helt enkelt att göra föreställningen i köpcentrat, det fanns inget backstage-område, inget utrymme att byta om och preparera, och scenen var precis framför en stor blinkande LED-skärm så att publiken hade motljus. Jag är rädd att jag blev på ganska dåligt humör en stund, innan jag bet ihop och försökte göra det bästa av situationen. Jag gav mitt yttersta i min show, och lyckades på nåt oförklarligt sätt göra intryck nog att få en jätteapplåd på slutet… vilket ögonblickligen stoppades av Hassini som utan förvarning sprang upp på scenen med en mikrofon, utropade att han hade utsett mig till ”Best Cabaret Act of the Decade”, tryckte ett pris i händerna på mig, och vände sig mot fotografen som snabbt tog en bild, och sen bugade han för den applåd som jag själv skulle haft, medan jag själv snopet gick av scenen bakom honom undrandes “Vad tusan hände egentligen?”
Uppenbarligen är det en taktik han ofta använder sig av – att ur bakhåll dela ut sitt “pris” till ryktbara magiker för att skapa illusionen av legitimitet, så att det ska bli lättare att sälja “priset” till andra. Titta på fotografier av personer som får priset, så ser du att ungefär hälften har ett förvånat uttryck i ansiktet, som om de blivit överraskade och inte riktigt hänger med i vad som händer.
Jag har sedan 2014 börjat förstå att om man inte är jätteaktiv på att följa med i vad som händer i magivärlden, internationellt, så är det lätt att bli lurad av Hassini och hans påståenden. Under förberedelserna av den här artikeln har jag pratat med ett flertal artister som fått “priset”, och alla har sagt att de gärna berättar under förutsättning att de inte namnges. Många av dem känner sig smått generade över att ha låtit sig bli lurade. “När jag fick det, så trodde jag att det var på riktigt”, har åtminstone tre av dem jag pratat med sagt. Så vitt jag förstår, så gillar Hassini att resa till länder han aldrig varit i förr, så de första 1-2 magikerna han kontaktar i varje nytt land blir omsorgsfullt övertygade om att det är ett verkligt och legitimt pris – han har ju mängder av fotografier av sig själv och internationellt kända artister vilket verkar ge stöd till påståendena. När de väl fallit för den inledande bluffen, så är det en smal sak att gradvis öka insatserna tills Hassini fått flyg, hotell, uppehälle och VIP-bemötande. Därefter blir taktiken krassare. Andra trollkonstnärer i det aktuella landet får sen erbjudandet “Såg du hur mycket PR magikern N fick? Du kan få lika mycket uppmärksamhet om du också skaffar ett Merlin-pris.” Desutom är det ganska många som själva initerar kontakt med Hassini för att köpa ett “pris”.
Många av de som lurats att tro att Merlin är ett autentiskt pris har idag helt tagit bort uppgiften att de fått det, för att de inte vill att nån ska tro att de är någon som krasst skulle köpa ett fejkpris. Många håller tyst om det, för de tycker det är generande att de låtit sig bli lurade. Vilket är enormt synd, eftersom tystnaden hjälper lögnen att framstå som verklighet.

Det är dags att säga ifrån

Merlin-priset är en cancersvulst i magivärlden. Den bör opereras bort. Snart, den 25 Juli 2022, startar Världsmästerskapen FISM 2022 i Québec, Kanada. Skickliga och ambitiösa artister från hela världen har ägnat flera år åt att förbereda sig, och har investerat energi och pengar i att skapa originella och personliga verk. Ett pris från FISM är en bedrift i världsklass, något som förtjänar respekt och beundran. Om nån kommer dragande med nåt skräp av kattguld och påstår att de fått “Magivärldens motsvarighet till Oscars”, så bör det inte stå oemotsagt, det bör skjutas i sank ögonblickligen.
Visst är det bra med kollegial sammanhållning, men den bör inte omfatta renommésnyltning från de som varit meriterade nog att få autentiska priser. Nån måtta får det vara.