Overklighetens Vardagsbestyr

Mystique::Overklighetens vardagsbestyr

Stockholms Stadsteater, 7–10 December, 2023

Hela föreställningen (80 minuter)

Fyra trollkonstnärer försöker tappert bringa ordning i kaoset de kallar vardag. En tillvaro där tingen gör allt annat än vad som förväntas av dem, där var och en ställs inför andras förvrängda verkligheter; ägg dyker upp på oväntade ställen, mjölk reproducerar sig och klädborstar lever sina egna liv. Till slut kan man kanske bara ge upp och dansa tango.

Torsdag 7 December kl 19:00 – PREMIÄR
Fredag 8 December kl 19:00
Lördag 9 December kl 14:00 – Matiné
Lördag 9 December kl 18:00
Söndag 10 December kl 16:00

Vad är Mystique?

Mystique är en experimentell ensemblegrupp som består av de besynnerliga herrarna Tom Stone, Martin Hansson, Leif Olberius & John-Henry Larsson.

Gruppen skapades 2017, delvis som en önskan att fortsätta arbetet som initierats på kurserna Magic 1 och Magic 2 på Dans & Cirkushögskolan, och delvis som en motreaktion till en torftig marknad som sällan tillåter att man testar sina gränser.

Målet var att varje månad skapa en ny 90-minutersföreställning som tänjde på både de sceniska gestaltningarna och trolleriets egna unika uttryck. Inget material fick återvändas från föreställning till föreställning. Vid starten 2017 trodde gruppen att kreativiteten skulle räcka till 3–4 produktioner – men hittills har det blivit 38 olika produktioner, inklusive gästspel i Hollywood, Helsingfors, Göteborg, Uppsala och Lund. Varje produktion har spelats endast en gång och har genast pensionerats. I Overklighetens Vardagsbestyr har gruppen valt ut sina favoritnummer och gjort en ”best of”-samling.

Gruppen är ideell och får per design inte gå med vinst. Samtliga intäkter spenderas på flyg och hotell för intressanta artister från Europa som bjuds in för att göra gästinslag. 40% av dessa gästartister har varit kvinnliga trollkonstnärer.

Ensemblen

Tom Stone: Sakkunnig, forskare inom fältet. Författare av fackböcker för trollkonstnärer, handledare för vidareutbildningar av magiker, mottagare av 2015 Creative Fellowship från Academy of Magical Arts.

Leif Olberius: Teaterutbildad, konstnärlig ledare för Teater Satori, mångårig ledare för Svensk Magisk Cirkels juniorverksamhet.

Martin Hansson: Lång erfarenhet av ”gerilla-magi” vid tuffa gig, 3:e pristagare vid FISM Europe 2021, initiativtagare till Mystique.

John-Henry Larsson: Uppskattad artist vid Europeiska kulturfestivaler, rekvisitabyggare, upphovsman till Mystiques allra mest surrealistiska verk.

Program

Föreställningen består av följande verk:

Sign of Silk (Tom Stone, Leif Olberius, Martin Hansson, 2019)
Inför uppsättningen ”Bedrägligt Beteende” (2019) ville vi skapa ett verk som var baserat på ett av de mest klassiska och elementära trolleritricken – försvinnandet av en liten röd näsduk (William Humpage, 1885) – men som satte nytt ljus på tricket eftersom det blivit en sån ”standard” att många i trolleribranchen blivit hemmablinda för hur elegant det är, och t.o.m. ser ned på det. Vi kom på att bästa sättet att accentuera trickets styrkor var att börja med att totalt misslyckas med det. För ovanlighetens skull adderade vi inga tekniska finesser, utöver skotten John Ramsays principer från 1940-talet, utan den grundläggande beståndsdelen i vårt verk är ungefär vad det var 1885. Införlivar även ”Palmo” (Harold Rice, c:a 1943).

Black Coffee (John-Henry Larsson, 2018)
Till föreställningen ”Bland Skuggorna” (2018) skapade John-Henry den här anmärkningsvärda koreografin som är fylld med finurligheter. Verkets centrala teknik är något som finns beskrivet redan i The Discoverie of Witchcraft (Reginald Scot, 1584), men som inte fick modern form förrän Closeup-genren började utvecklas kring 1950-talet. Det finns även vaga influenser från Baltass (Yann Frisch, 2012).

Clockbox (Leif Olberius, 2019)
I Hamburg 1934 utvecklade János Bartl ett verk som fått namnet ”Demon Wonder Box” eller på svenska ”Nickelboxen”, som på många sätt är lika ikonisk som poänglös. För trots den intressanta rekvisitans listighet, så kan en kompetent trollkonstnär med lätthet åstadkomma en identisk effekt med helt vanlig fingerfärdighet, och boxens existens har därför varit helt överflödig. Demon Wonder Box har därför varit något man ofta kunnat se som prydnad i trollkonstnärers hem, men aldrig på scen. Det skulle ta över 80 år innan amerikanen Jonathan Neal (2018) lyckades utveckla verket till något av artistisk signifikans, vilket är vad Leifs verk tagit avstamp från.

Multum in Parvo (Tan Hock Chuan, 1947)
Den Malaysiska trollkonstnären Tan Hock Chuan publicerade detta häpnadsväckande verk i den brittiska facktidskriften ”The Magic Wand” 1947. Verket blev snabbt blev en klassiker och många scengolv blev blöta av spilld mjölk under 1950-talet. Den Belgiska rekvisitatillverkaren Mephisto Huis utvecklade 1960 en signifikant förbättring på verket, som trist nog inte anammats av sentida tillverkare. Eftersom verket bedömts vara lite passé i fackkretsar, så hade vi i Mystique aldrig ens övervägt att titta på det, fram tills vi fick rekvisitan i arv från trollkarlen Sanelli i Täby (1940-2017). Då rekvisitan var från en liten unik Svensk serie tillverkad av Jack Lowely i Sala c:a 1960, som även inkorporerade Mephisto Huis förbättringar, så kände vi oss förpliktigade att bygga ihop något slags inramande drama som förvaltade gåvan på bästa sätt. Och med ”bästa sätt” avser vi naturligtvis krig.

Weird Beard (John-Henry Larsson, 2018)
Vissa idéer har krävt flera iterationer innan de funnit sin sanna form. Vad som började med en idé om att skaka spelmarker ur John-Henrys skägg, modifierades så att det blev ägg istället för spelmarker, och därefter utvecklades det snabbt till att bli en berättelse om en något antipatisk servitör som motvilligt trollar fram en hel frukost ur skägget. Från den punkten har ansträngningarna handlat om att skapa rätt koreografi och magi-gestaltning, så att både illusion och drama strävar åt samma håll, och det som presenteras nu är John-Henrys femte version.

Stygian Soap (Tom Stone, 2022)
1939 flydde Howard B. Kayton från Tyskland och blev amerikansk medborgare. Två år senare blev han odödliggjord när han skapade verket ”Soft Soap” (1941), ett ikoniskt verk som är lika fånigt som förbryllande. Verket spred sig som en löpeld bland trollkonstnärer, i många fall via stulna plagiat, och mellan 1950-1980 fanns verket i repertoaren hos nästan alla magiker i världen. Sen försvann numret helt. Medan verket var populärt publicerades dussintals versioner i fackmedia, men alla var små varianter av manus eller scengestaltning, medan magi-gestaltningen inte utvecklats eller förändrats alls sedan skapandet 1941. Inom trolleriestetik värderas fiffighet högre än fuffens. Ju mindre fusk som behövs i ett verk, desto mer elegant anses det vara. Och utifrån de parametrarna så är ”Soft Soap”, trots dess popularitet, inte ett elegant verk. En dikotomi som Tom Stone har grubblat över sen 1997, då han ställde frågan – Går det att omskapa verket från scratch, göra det mer elegant, så att tricket kan avslutas utan närvaron av något fuffens alls? Tjugofyra år senare fann Tom att svaret på den frågan är ”Ja”.

Bubbles! (Leif Olberius och John-Henry Larsson, 2023)
Vilket barn som helst kan bekräfta att det är något magiskt med såpbubblor. Både Leif och John-Henry har därför, sen länge, haft såpbubble-nummer i sina egna repertoarer. Leifs har varit inspirerad av Fred Kaps (Holland) och John-Henrys var inspirerad av Topper Martyn (Sverige). Inför ”Overklighetens Vardagsbestyr” bestämde de sig för att knyckla ihop deras två separata nummer till ett enda.

Magic Loop (John-Henry Larsson, 2020)
Inför föreställningen ”Ögats Förräderi” 2019 fick John-Henry idén att göra en abstrakt koreografi som gradvis förändras till en objektmanipulation när föremål plötsligt dyker upp och ger de tidigare obegripliga rörelserna tydliga syften och mål, varpå föremålen gradvis försvinner och rörelserna återgår till att vara abstrakta igen. Även om det är lätt att beskriva idén i ord, så har det varit häpnadsväckande svårt att realisera dem och göra den verklig. Detta är John-Henrys tredje iteration, och sannolikt inte hans slutgiltiga version.

Milk Mystery (Tom Stone, 2017)
”Backstage” är namnet på en plot inom trolleriet som är lika populär som svårspelad. Det finns något lustfyllt i att visa ett trick från ”fel sida” och därmed avslöja det, för att sen ändå rädda det på slutet. Det stora problemet är alltid att finna en trovärdig motivation till varför man gör det, och det tenderar att alltid bli artificiellt och konstruerat. Våren 2017, inför föreställningen ”Midvintermagi”, insåg Tom Stone att roten till problemet är att man alltid tänker på trollkonstnären som soloartist – och att det automatiskt blir svårt när soloartisten ska försöka agera ut ett drama som har en så tydlig inneboende konflikt som i ”Backstage”. Men att alla de problemen kan övervinnas när man är en hel ensemble, då dramat kan spelas ut organiskt, naturligt och enkelt. Som ”case in point” tog vi engelsmannen Jack Hughes gamla ”Backstage Milk Glass Vanish” (1946) och blåste nytt liv i det.

Roses for Leif (Martin Hansson & Leif Olberius, 2019)
Bond Lee (Hong Kong) skapade 2016 verket ”The Rose”. Halvt på skoj köpte Tom verket som en present till Martin. Martin tog en titt på verket, och kastade raskt bort alla Bond Lees innovationer och gjorde sen, tillsammans med Leif, nåt totalt annorlunda med det som återstod.

Meet:oo (Tom Stone, Leif Olberius, John-Henry Larsson, Martin Hansson, 2017)
I en del nummer har vi svårt att minnas vem av oss som kom på vad. Inför vår föreställning ”Onaturligt Leverne” ville vi, precis som i ”Sign of Silk”, ta något från magihistorien som blivit så klassiskt att det blivit missaktat, och försöka blåsa nytt liv i det. Vi landade på Jesse J. Lybargers ”Phantom Balls” från 1925, eller ”Sponge balls” som oftast benämns som idag. Av nån outgrundlig anledning, under repetitionerna, så klappade nån av oss den assisterande medhjälparen på axeln. En gest som, trots dess vänlighet, gav ett djupt obehagligt intryck, då klappen kom så omotiverat och oväntat. Det blev nån slags rovdjursunderton i hela skeendet bara på grund av den lilla axelklappen, så vi bestämde raskt att frossa i obehaget och lägga till mängder av axelklappningar. Tankarna förs till hur folk med rovdjursmentalitet ofta flyttar gränserna via mindre steg som var och en verkar harmlös jämfört med steget innan, så att man inte märker hur man försätts i en situation som inte är önskvärd.

Fizz Master (Paul Harris & Eric Mead, 1996)
Paul Harris (USA) är en stor förgrundsgestalt inom modernt trolleri, som genom åren fått fäbless för ganska abstrakta magidraman, som i detta trick som handlar om en teleporterad egenskap. Det handlar alltså inte om läskburken, drickan eller dess kolsyra, utan om egenskapen av att ha blivit skakad. 1998, i föreställningen ”Close-up”, gjorde Tom Stone och Peter Rosengren det till ett tvåpersonersdrama, vilket är vad dagens version är baserad på.

Three Sting Game (John-Henry Larsson & Leif Olberius, 2018)
Det här dramat baseras på det ökända gatubedrägeriet ”three shell game” där man ska försöka hålla reda på var en liten kula hamnar. Som mysterium beaktat är numret nog inte jättemystiskt, men det är rätt underhållande att se en man förlora dryck, kakor, pengar och sans till två bedragare.

Balls and Brutality (Martin Hansson, Tom Stone, Leif Olberius, John-Henry Larsson, 2018)
Denna hybrid av prestidigitation och pugilism röstades in i föreställningen med siffrorna 3 mot 1. Verket uppstod som följd av att Martin blev hänförd av ett musikverk och utropade ”Vi måste göra nåt av det här!”. Exakt vad visste han inte, mer än att han såg visionen av oss fyra kring ett bord, och att det involverade en röd boll. Så vi satte oss vid ett bord och började improvisera. Under improvisationerna kom nån på att det skulle vara roligt om Tom utan anledning fick däng.

Cookies (John-Henry Larsson & Tom Stone, 2017)
Uppkomsten av detta verk initierades av John-Henry som nämnde att det skulle vara kul att bygga ett gruppnummer av amerikanen Gene Gordons ”Biting a coin” från boken Bobo’s Modern Coin Magic (1952). Gordons trick är bara 3 sekunder långt, så det krävdes lite nytänkande för att göra det till ett gruppnummer. Vi bytte snabbt ut mynten mot kakor, och detta är resultatet.

Flowers (Tom Stone, Leif Olberius & Martin Hansson, 2020)
Kring 1890 skapade fransmannen Buatier De Kolta ett häpnadsväckande verk. Han rullade ihop ett papper till en strut, vilken blev ett veritabelt ymnighetshorn varigenom mängder av blommor strömmade. Utifrån den grundidén skapade Tom, Martin och Leif sin egen version.

Bottle Battle (Tom Stone & Leif Olberius, 2018)
I Chicago, kring 1920, skapade Arthur P. Felsman ett klassiskt verk; ”Multiplying Bottles”. Verket förblev dock ganska okänt fram till 1949, då verket stals och plagierades av en mängd rekvisitahandlare, och det blev ganska snabbt ett populärt nummer bland trollkonstnärer kring världen. Det skedde dock ingen nämnvärd utveckling av numret, all innovation upphörde med engelsmannen Ken Brookes rutin från 1950-talet. En stagnation som bekymrade Tom Stone till den grad att han 2009 gav ut ”Moonshine Monologues”, en liten bok fylld med nya idéer, verk och sekvenser för Multiplying Bottles. Med Leifs hjälp byggdes dessa idéer ut till att bli ett ensemblenummer.

Liquid Sands (Alan Wakeling, 1993)
I December 1941 publicerade William Larsen en udda idé – att göra ”Sands of the Desert” – en klassiker som först beskrevs 1764 i den japanska boken Hōkasen – fast med olikfärgade drycker istället för olikfärgad sand. Larsens egen lösning på problemet var högst opraktisk, men idén tilltalade illusionsdesignern Alan Wakeling, som c:a 20 år senare skapade en smidig och praktisk koreografi som han höll för sig själv helt fram tills 1993. Tom Stone modifierade hanteringen 2017, så att den kan göras utan några förberedande preparationer.

Bröder Borstar Bäst (John-Henry Larsson, 2018)
Det är ofta John-Henry som kommer med idéerna till våra ensemblenummer, och så även här. Den allra första versionen 2018 var sannolikt inte speciellt bedräglig, men vi körde den ändå, bara för att den var rolig att göra. Sedan dess har John-Henry, via flera iterationer, byggt på fiffigheten och dagens version bör vara lika oförklarlig som roande.

For whom the bell tolls (Tom Stone, 2023)
Inför vår föreställning ”Ett Sällsamt Släktskap” 2018 hade vi ett återkommande skämt som gick ut på att säga ”För att lyckas med tricket behöver jag avleda din uppmärksamhet”, varpå ett Tom Jones-vrål hörs samtidigt som Leif springer in, slår på en xylofon, bugar, och springer ut. Efter nån sekunds paus; ”Kände du dig avledd?” och så visade man det aktuella trickets slutförande. När Leif utsågs till vår nuvarande föreställnings regissör bestämde han, som den diktator han är, att skämtet skulle återanvändas – fast utan set-up och punchline – mer som en abstrakt händelse. När Tom, med vädjande stämma, undrade om inte händelsen i alla fall borde utmynna i nån slags trick, svarade Leif med frostig stämma; ”Då får du väl hitta på ett!”. Vilket han gjorde.

Produktion

Regi (drama): Leif Olberius
Regi (magi): Tom Stone
Ljusdesigner: Otto Stockhaus
Ljudteknik: Gustav Hällegårdh
Ljuddesign: Tom Stone
Verk av: Mystique m.fl.
Manus: Leif Olberius och Tom Stone
Scenografi: Mystique
Affischfoto: Martin Lundström

Musik i föreställningen

(Youtube playlist)
Vrål från ”If I Only Knew” med Tom Jones
La Divina av Parov Stelar
Black Coffee m. Ella Fitzgerald
Direct Voice av Origamibiro
Body and Soul av Lester Young
Conspiracy Part 1 av Cristobal Tapia de Veer
An Ending (Ascent) av Brian Eno
#11 av Aphex Twin
Utopia Overture av Cristobal Tapia de Veer
Lunar Distance av Sie
This Is Your Song av London Philharmonic Orchestra
Moving Magic av John-Henry Larsson
#7 av Aphex Twin
Something Wicked This Way Comes av Barry Adamson
Meet:oo Intro av Tom Stone
Close to You av Ian Ballamy
Mrs. Bagwell’s Rhumba av Ian Ballamy
Battleblock Menu Theme av Analogik
God Russik av Analogik
Rivers of Smack av Funki Porcini
Balloon Ride av Xavier Mortimer & Maxime Rodriguez
The Power of Love av Frankie Goes to Hollywood
Cymbals av Xavier Mortimer & Maxime Rodriguez
Global Awards Fanfares av PMWA
I’m Ready av Commodores
The following tunes are free downloads from: https://filmmusic.io
Licensed under CC BY 4.0: https://filmmusic.io/standard-license
Eternal World Dreamy Ambient Music av Palash Sunvaiya
Rain on the Windowpane av Justin Allan Arnold
Careful There av Justin Allan Arnold
Sweet Nothingness av Philip Rice
Tension Lane av Woeha
Loopster av Kevin MacLeod
Sneaky Snitch av Kevin MacLeod
Serpentine Trek av Kevin MacLeod
Long Road Ahead av Kevin MacLeod
Mining by Moonlight av Kevin MacLeod
Rollin at 5 av Kevin MacLeod
Thinking Music av Kevin MacLeod

Ensemblen tackar även Kulturhuset Stadsteatern för förtroendet. Så vitt vi vet, är detta första gången som trollkonstnärer bjudits in till deras fria scen.